Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstapeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
»Nej, nej, mitt välsignade barn! jag tviflar visst
icke. Men du skall älska din man framför allt; det
är din förbaskade skyldighet. Dens bröd man äter,
dens visa får man kväda.»
»Och nästa sommar få vi resa till Sverige», sade
Edvin lifligt.
»Ja, om ej andra resor mellankomma, din skälm»,
mumlade konstapeln och nöp Edvin i örat. »Men det
gör detsamma. Jag trifves bra här; generalen
öfver-hopar mig med godhet och vi lefva nästan som bröder.
Det är ingen liten lycka, mina kära barn, att äga en
sådan mans vänskap och att se eder kärlek. Mera
behöfver ej den gamle konstapeln.»
Sällskapet hade nu hunnit till vagnen och satte
sig upp: generalen och konstapeln i framsätet, de
nygifta i baksätet. Med blickar af den mest oförställda
faderliga glädje betraktade generalen sin sköna,
lycksaligt leende dotter, som satt midt emot honom.
Alltsom oftast från denna dag besökte
konstapeln sina kära invalider, hvilkas vänskap och
beundran hon snart vann, då de erforo, att äfven hon
varit en tapper krigare, och många voro de vinbuteljer
ur generalens utsökta källare, som hon hvarje gång
medtog för att klara strupen och stärka minnet hos de
gamla hjältarne, när de för henne berättade sina märk
värdiga öden. Nu fattades ingenting mera i
konstapelns trefnad.
»Ja, mon cher ami», sade hon en vacker
sommarafton påföljande året till den enhändte invaliden, i
hvars lilla nätta täppa hon suttit och betraktat hans
Arcole-brygga i miniatyr, under det hon åhört hans
berättelse om gången öfver den verkliga, »ja, mon cher
ami, tappra soldater äro mitt folk, och utan dem samt
’militärisk ordning’ kan jag icke lefva. Jag hade tänkt
att i år få resa och hälsa på mina tappra bussar och
goda ’förmän’ i mitt eget land, men detta har min
älskade dotter satt p för, i det hon nyligen födt en
rasande präktig pojke, som blifvit uppkallad efter er
afgud Napoleon. Det var också en man, som hette
duga och som ensam fyllde sitt dussin. Men icke kunde
jag drömma om, att jag en gång skulle få sitta så här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
