Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plånboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
bio’ och dä luser så hvitt mella håra, så ja’ änna tror
att han skafvet å håfvesvåla änna stört intell den hvite
håf veskallen ? »
»Jo men töcker vi så!»
»Dä ä nog regalt!»
»Dä vell ja’ svära på l» skållade det från tjogtals
läppar.
»Då skjuter ja, för dä kan la allri kosta mer än
en plåt å lägga ena kula igenom en folkätare», sade
den manhaftige skytten, idet han långsamt tog sigte,
och troligen hade denna historia fått en högst bedröflig
utgång, om ej i detsamma skojaren med lefvande
hästen, ledsen att längre ligga stilla, hastigt rest sig upp
och raglat direkt fram till det fönster, hvarifrån faran
hotade.
»Å, kors! lefver du än, Anners i Tjufvetorp!»
ropade den manhaftige skytten och sänkte bössan, »ja
trodde änna du va döer, lell, å uppäten utå stollen.»
»Hvelken stolle?»
»Dan daringe dar inne», svarade skytten och
pekade på den resande, som med ett sällsynt lugn,
blandadt med förakt,, satte sig på en stol bredvid det
utslagna fönstret.
»Va de den, sum slö’ mek bakifrå så ja’ svimla?»
frågade Anders i Tjufvetorp med gnistrande ögon.
»Nä, de va dä la inte», ropade flera röster på en
gång, »för de vä la Käckare Sven, sum dängde té dek,
men’a du bjö’en på brännevin.»
»Då så ska’ ja’ slå ihjäl Rackare-Sven, å dä i kväll
ändå», vrålade Anders i Tjufvetorp, och med detta
hyggliga uppsåt sprang han som en rasande på dörren.
Alla dessa händelser hade passerat på oändligt
mycket kortare tid, än det behöfts för att beskrifva dem;
men efter den sista faran började vår resande, fastän
för sent, inse, att han gått något för långt i sitt raljeri,
då han uppträdt som människoätare inför en okunnig,
rusig hop, som alltid är så böjd att tro på det
onaturliga eller omöjliga. Han vände sig därför till skytten,
som ännu kvarstod utanför fönstret, och sade: »Du ser
hederlig och beskedlig ut, men hur kan du vara så
enfaldig och tro, att jag skulle kunna äta folk?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
