Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plånboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
»Rätt! Men nu till det hufvudsakligaste, till den
fråga, som vanligtvis utgör våra ungherrars A och O:
huru stor var eller rättare är den röda damens
förmögenhet?»
»Låt mig tänka efter, söta herr magister!» bad
Lyrensvärd skrattande. »Jo, om man räknar lika många
riksdaler som gamla flickor räkna år, när de prompt
icke vilja bli äldre, så får man i det närmaste summan.
Det vill säga tjugufem riksdaler och några skillingar
däröfver, hvilka jag ej så noga kan uppgifva, liksom
de tjugufemåriga ej särdeles fråga efter ett par månader
mer eller mindre. Men denna obetydliga skatt har nu
fått ett tiotusendubbladt värde för mig», tillade han och
bugade sig för den leende Hortensia.
»Jaså, ni smickrar! Det är väl endast för att slippa
vidare examen, kan jag tro. Välan då, plånboken är
er, jämte allt hvad hon innehåller för öfrigt, af hvilket
jag naturligtvis icke vet det ringaste», sade hon lätt
rodnande och gaf vår hjälte en genomträngande blick,
en sådan där besynnerlig blick, hvarom de
»weitschwei-fig’a» tyska författarna tala, en blick, »på en gång
skämtande, allvarlig, bedjande, vänlig, deltagande och -
eröfrande.» Lyrensvärd kände därvid sitt hjärta slå på
ett alldeles eget sätt, och brinnande var det öga han
fäste på Hortensias glada ansikte, då hon fortfor:
»Men min hittlön måste jag hafva, innan jag
öfver-antvardar den förlorade i edra händer.»
»Endast befall! Mitt svärd och mitt lif, det enda
jag kan kalla mitt, står till er disposition, min fröken!»
»Gudbevars! Vi lefva icke i riddartiden,
beklagligtvis, och jag får väl lof att åtnöja mig med mindre.
Berätta oss endast edra blodiga äfventyr i natt, om
hvilka vår betjänt redan framkastat några ord; men
för all del skynda er, ty jag ser, att min goda onkel
där borta är färdig att dö af nyfikenhet.»
»Där fick jag mitt igen, din lilla näspärla!» sade
grefven småleende; »men äger det verkligen någon
grund, det rykte jag hört?»
»Jo, det är säkert», sade Lyrensvärd, begagnande
herr Spöstedt favorituttryck, och nu började han, sedan
han förut välvisligen tagit plats på en ledig stol vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
