- Project Runeberg -  Samlade berättelser / Andra delen /
282

(1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

282

gemenligen alla fruntimmerspennor, men längst, längst
upp vid rörets slut tyckte han sig skönja något rödt
innanmäte, hvilket förundrade honom, emedan det annars
vanligen är hvitgult. Med tillhjälp af en ståltråd
lyckades det honom att få det ut, och si! en liten röd,
hoprullad papperslapp föll i hans hand.

»Hvad fan är detta!» ropade Sebastian och uppvek
papperet. »Hvad fan är detta!» ropade han åter igen,
sedan han ögnat igenom detsamma. »Detta kan man
kalla ett bombastiskt prof på äkta guvernantspoesi!»
Och nu började han åter igen högt läsa:

Från jordens krets

Till himmelns spets

Är kärleken och blir allrådande.

Och vid en älskad bilds beskådande

Man känner ett så himmelskt ljuft bebådande

Af fröjd och smärta

Uti sitt hjärta!–––-

Din sköna sång

Hur mången gång

Har jag ej genomläst och åter genomläst densamma

Med nytänd, evig himlaflamma,

Som ifrån högre regioner blott kan stamma,

Liksom den höga polen

Vedstammar ifrån - solen.

AMANDA.

»Jo, ser man bara på!» sade Sebastian för sig själf,
efter en stunds häpen tystnad. »Nu är jag vackert
fast. Men det är rätt åt mig! Hvarför skulle jag här
om dagen för gyckels skull lämna henne en afskrift af
Stagnelii sång till »Amanda», hvilken hon nu visst gör
mig den oförtjänta äran af att själf hafva författat.
Hon är kär i mig - hon har fått en »himlaflamma»,
och jag. . . jag är förlorad; ty en guvernant liknar en
hästigel: där han sugit sig fast, där sitter han. Men
det är icke nog härmed», fortfor han med häftighet
och började att gå fram och tillbaka på golfvet; »det
är icke nog härmed. Jag fruktar, ja, jag har stora
skäl att frukta, att äfven öfverstinnan har börjat se
på mig med allt för milda ögon. Senast i går afton,
då vi voro allena, satte hon sig vid min sida och,
sedan hon inledt ett samtal om »kärleken», talade hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:40:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braunber/2/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free