Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
därom med uttryck och blickar, så varma, att de
svårligen kunde missförstås; och då någon hördes i yttre
rummet, slutade hon med att varmt trycka min hand
och bedja mig att alltid anse henne för min trognaste,
min mest tillgifna vän . . . min syster ... I sanning,
bra mycket sagdt af en fru, som ännu är vacker nog.
Öfverstinna och guvernant - stjufmor och ledarinna -
båda förälskade i mig, som icke har Öga för någon
annan än den sköna Emma, hvilken åter igen på en liten
tid tyckes skyggt undvika mig. Hvilken förbannad
otur att ha en sådan tur hos fruntimmer! . . . Men jag
skall väl formera den olycksaliga pennan och sedan
åter instoppa lappen, på det hon må tro, att jag aldrig
sett den ...»
Vi förflytta oss till salongen, där öfverstinnan
primär vid kaffebordet i en morgondräkt, så utsökt
smakfull, att man nästan kan se, att hon vill behaga, om
ej just sin på golfvet spatserande herre och man, så
åtminstone någon annan. Den ovanligt friska färgen på
hennes kinder och de svarta, glänsande lockarne gifva
henne ett snart sagdt ungdomligt utseende, ehuru den
misstänksamme häraf lätt skulle kunna göra slutsatser
om anbragta artificiella hjälpmedel. Guvernanten sitter
med sin hålsöm vid ett fönster. Af den nästan
blossande ansiktsfärgen och den märkbara höjningen af
hennes smäktande barm, skulle en betraktare möjligen
kunna döma till, att hon är orolig - och, som vi
äfven veta, hade hon nog sina skäl därtill, stackars
människa! Den »himlaflammande» poetiska utgjutelsen,
så fint praktiserad till »älsklingen», låg nu på hennes
hjärta, tyngre än de däri framsläpande rimmen. Skulle
väl det djärfva försöket lyckas? Skulle väl hennes
lefnads, af motgångens höstvind härjade törnbuske
ändtligen kläda sig i rosor? . .. Vid ett annat fönster står
den unga fröken Emma och bläddrar i en bok.
Uttrycket i hennes ytterst sköna, med en liten anstrykning
af »förnämhet» tecknade anlete, tillkännagifver
någonting melankoliskt, ovanligt vid hennes år, och därtill i
uppenbar strid med de små groparna på kinden, i hvilka
glädjen eljes måtte hafva silt hemvist. Kommer detta
melankoliska uttryck af lektyren eller af någonting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
