Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
orh därtill hade han, som vi veta, sina modiga skäl.
»Jag skall väl åtminstone bli af med en af mina
be-undrerskor», tänkte han, »därför trafva Brunte! raskt
mot målet, ty därpå beror mamsell Amandas sällhet
och någon del af min egen. Hon skall bli pastorska,
det hjälper icke . . . och hon skall verka i mitt intresse,
sedan jag nu gjort henne den redbaraste tjänst på
jorden. Vore jag nu bara lyckligt befriad från
öfverst-innan! men detta ser mörkt ut. Dock, kommer dag,
kommer råd. Hoppsan!»
När kyrkoherden såg, att hans rop voro att likna
vid en ropandes röst i öknen, vände han åter in i sin
kyska ungkarlsvåning, bedröfvad i sin själ såsom
fordom den psalmsjungande konung David. Som han
icke kände sitt eget och synnerligast pastoratets värde,
fruktade han ett afslag, hvilket åter igen skulle gifva
hans ömtåliga hederskänsla ett obotligt sår.
Men hyste kyrkoherden intet hopp, hy^te hans
postillon d’amour däremot så mycket mera; och därför
skrek han så ofta: hoppsan! att han på mindre än 20
minuter tillryggalagt den halfva mil, som skilde
öfverste-bostället från prästgården. På det förra stället hade
emellertid under Sebastians frånvaro passerat en liten
händelse, som det torde vara nödvändigt att litet
omständligare berätta. Då Lisette, den näpna
kammarjungfrun, på morgonen städat guvernantens rum, hade
hon funnit en papperslapp, som genast ådrog sig hennes
synnerliga uppmärksamhet. Det var endast en liten
»kludderlapp», men på densamma stod väl hundrade
gånger att läsa - »Sebastian, Sebastian, den ängeln
–Sebastian, den förtjusaren, den skälmungen». Äfven
såg hon namnen Sebastian och Amanda, prentade i ett
flammande hjärta, genomborradt af pilar. På ett annat
ställe stod början till ett poem, så lydande:
Sebastian! min själs förtjusning,
Som fyllt mig med så ytterlig berusning!
Ack! när jag ser ditt ögas blixtuppfyllda ljusning
Och mustaschens zefyrslätta krusning,
Då tycker jag mig känna andesusning,
Och blodet svallar med en öfversalig brusning. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
