Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
svärmande sinnelag hafva förstått, att hon ingalunda
var en fiende till det äkta ståndet, som i sig innebär
det högsta måttet af all jordisk »förtjusning och andesusning». Vår dygdädla guvernant var således, som
man säger, i valet och kvalet: å ena sidan ungdom
och styrka, gudomliga ögon och söt mun, nobel
hållning, förtjusande mustascher ra. m , som ej så noga
kan specificeras - å den andra: lärdom och tafatthet,
bräcklighet och peruk, men . . . men därtill en vacker
prästgård, trädgård med lusthus, insjö med holmar,
stora ostar och ett 120 hela hemmans pastorat. Här
skulle naturligtvis för ett förståndigt fruntimmer, som
önskar att blifva försörjdt, skalet vika för kärnan,
mustascherna för prästkragen och den »nobla
hållningen» för ett godt underhåll. Inom sig själf tackade
hon därför Gud, att Sebastian icke märkt den poetiska
utgjutelse, som hon på morgonen lurendrejat in i pennan.
»Jag hade ändå aldrig kunnat få honom», tänkte hon.
»Han är en vildbasare, flyktig och obeständig som alla
adjutanter, och jag tror nästan, att jag aldrig tyckt
riktigt om honom. Åtminstone förefaller det mig så
nu. Kyrkoherden är en ärans man: hans anbud
hedrande, och jag tror... jag tror, att jag mottager
det...»
Hon höjde härvid sitt öga mot Sebastian. Det
var naturligtvis tårdränkt, ty en länge fruktlöst närd
dröm var ju på god väg att förvandla sig till den
ljufvaste verklighet. Men ehuru kärleken till Sebastian
i hast blifvit utträngd af förnuftet i förening med
pastoratet, sårade det dock hennes känslor, att just han
skulle vara öfverbringare af det bref, som skilde dem
för evigt. Hon sade därför, icke utan en vis bitterhet
i rösten: »Måhända, att ni känner ämnet för detta
bref?»
»Jag tror mig göra det», svarade Sebastian. »Det
är ett viktigt ämne, men ett godt ämne - och det är
med verklig glädje ...»
»Glädje?» afbröt honom Amanda. »Ni glädja er?
Gå, min herre! Kyrkoherden kunde aldrig välja någon
mera passande budbärare, ty han skulle naturligtvis
vinna oändligt på en jämförelse med er.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
