Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
af ett öde, förhärjadt höstfält; men en len, scrafisk
anderöst säger mig, att jag tryggt kan uttala det. -
Nåväl - med klappande hjärta, med tårade ögon,
med darrande hand nedskrifver jag dessa heliga ord,
dikterade af den heligaste känsla:
Jag vill blifva er maka.
AMANDA BLOM s TER WALL.
Morgonen därpå afsändes en betjänt till prästgården
med ofvanstående, »af den renaste känsla dikterade»
himlapost. Att dess innehåll på det högsta måtte hafva
behagat kyrkoherden, bevisas däraf, att betjänten erhöll
2 r:dr b:ko i drickspenningar. Nyheten, att mamsellen
stod på vippen att blifva förlofvad med pastorn, hade
emellertid kommit till öfverstens kunskap, och han
brydde henne på sitt eget bastanta vis oupphörligen.
Guvernanten, döf för allt, utom känslornas mystiska
språk, bibehöll en förträfflig kontenans, men ingen
undrade högre än Emma på den hastiga väderväxlingen
i hennes kärleksvärld. Men Emma var också endast
sexton år. Vid denna ålder är ett stort pastorat af
föga värde.
På eftermiddagen kom kyrkoherden i egen person,
prydligen borstad och pomaderad. Omöjligt vore att
beskrifva guvernantens ljufva bryderi, då hennes
blifvande stöd fyra gånger djupt bugade sig för henne,
liksom fordom i drömmen brödernas kärfvar för Josef.
Kort därefter, liksom genom en tyst öfverenskommelse,
aflägsnade sig alla ur rummet för att lämna det
blifvande paret allena, och där stodo de nu flere sekunder
för hvarandra »tysta som Egyptens präster». Den gode
läsvurmen, som i sin stilla studerkammare skulle kunnat
hålla det mest klassiska tal för sina kära pipor och
böcker, kunde omöjligen få ett ord öfver sina blyga
läppar, ehuru han tydligen kunde se det uppmuntrande
leende, som sväfvade på huldinnans läppar. Han endast
vred sin hatt och suckade, som om hela Kinnekulle
legat på hans beklämda bröst, och fortfor envist att
tiga. Den ömsinta guvernanten, ledsen vid denna
pantomim, tänkte liksom Mahomed: »Vill ej berget gå
till mig, får väl jag lof att gå till berget.» Hon läspade
därför med en blick, varm som en aftonbön:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
