Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
jämte flere andras tillhjälp fördes hon ut, och hon
kunde i förstugan höra, hur det återhållna skrattet från
alla sidor brast ut på* det mest stormande sätt. Själfva
djuren instämde däri: lejonet och tigern röto, papegojorna
skreko, björnen brummade, aporna, babianerna och
lekat-torna hoppade och gåfvo från sig de gräsligaste ljud.
O, hur helvetiskt ljöd det ej i hennes öron l Detta
skratt gaf dödsstöten åt hennes behagsjuka. Det var
koketteriets graf. Det signalerade en oundviklig reträtt
från behagens rosengårdar till ålderns kalla dal.
Halft vansinnig befallde hon fram sitt ekipage.
Emma, orolig för sin styfmors hälsa, satte sig äfven i
täckslädan, och Sebastian fick, som han också önskade,
åka ensam efter. Men det stod skrifvet i ödets bok,
att denna minnesvärda dags olyckor ännu ej nått sitt
slut. Under vägen skulle en sjö passeras, emedan det
gjorde en betydlig genväg och isen redan var stark.
Då de resande voro ungefär midt på nämnda sjö,
började de unga hästarna för täckslädan att göra sig
bångstyriga, och kusken såg i månskenet en mängd vargar
komma luffande raka vägen mot dem. Hästarna,
uppskrämda och omöjliga att styra, veko tvärt åt sidan
och började att skena af alla krafter. Sebastian såg
med förskräckelse, hur det bar af just åt det håll, där
en flodmynning eller ett så kalladt os var beläget och
hvarest isen var svag. Han piskade på sin häst och
jagade efter som en stormvind. Af några förtviflade
rop hörde han snart, att den befarade olyckan inträffat:
täckslädan låg i öppen vak. Djärf och beslutsam spände
han ifrån sin trafvare, lämnande den åt sitt öde, och
sköt kappslädan framför sig till vaken för att med dennas
tillhjälp hålla sig uppe, i händelse isen skulle brista.
Täckslädan flöt ännu ofvan vattnet och ångestropen
fortforo att höras därifrån. Han lyckades att närma
sig den på endast några få famnars afstånd. Nu
ropade han åt fruntimren, att de skulle öppna fönstret
(dörren kunde icke upplåtas för de kringliggande
isstyckena). Emma, som i farans ögonblick var den
rådigaste af dem alla tre, gjorde som han anordnat
och fattade skickligt den ena tömändan, som han
kastade öfver till henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
