Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Misstaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
förvirring, i hvilken Leonora befann sig, skulle
underlätta mitt företag och komma henne att icke märka
det välmenande bedrägeriet, som dock ej skulle räcka
längre än till dess jag funnit någon anledning att
aflägsna mig för att låta den rätte Gustaf veta sin lycka.
På långt kortare tid således, än jag behöft för att
omnämna denna plan, gick jag äfven att utföra den.
Och följden visade, att jag icke missräknat mig på det
understöd, jag väntat af hennes upprörda själstillstånd.
Efter den sista bekännelsen hade Leonora lösryckt
sig utur mina armar och utmattad tillbakasjunkit på
soffan, där jag hörde henne snyfta och sucka högt.
Jag kunde föreställa mig, hvad hon led; ty ingen
smärta är djupare än den obesvarade kärlekens. Det
är ett skönt kall att trösta de bedröfvade, och om de
äro vackra flickor, är mödan sin egen belöning.
Således skyndade jag nu att sluta henne i mina armar,
i det jag, efter att hafva tryckt en liten kyss på hennes
läppar, med låg, förställd röst suckande framhviskade:
»Leonora, hur kan du tvifla på din Gustafs trohet?»
Dessa få ord och måhända ännu mera deras
föregångare verkade elektriskt på den beklagansvärda
älskarinnan. Med ett häftigt utrop af fröjd lindade hon sin
arm kring min hals och frågade under kärleksbetygelser,
som jag var tvungen att besvara: »Du älskar mig
således ännu? Du är ej trolös? Ack! din kärlek ersätter
allt, hvad jag förlorat l Men hvarifrån denna grymma
tystnad, som nära dödat mig?»
»Öfverraskning!» - stammade jag - »stum
förtjusning». Och nöjande sig med denna förklaring, slöt
hon mig ännu närmare till sitt hjärta, sänkte sitt hufvud
mot min skuldra och grät, - men nu var det af glädje.
Men nu fann jag det vara hög tid att göra slut
på denna besynnerliga nattscen, och under det jag
mumlade några ord om »kärlek och ljus» lösgjorde
jag mig sakta ur hennes famn samt flög som en pil
mot dörren för att föra målaren till det Edén, ur
hvilket jag själf måst fördrifva mig.
Ingen kan beskrifva dennes förundran och glädje,
då jag störtade in i hans rum och ropade: »Leonora
är här!» Han ville genast skynda ut, utan att veta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
