Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
barm. »Ni har då fattat ert beslut - det var
manligt och storsinnadt, som jag hade väntat det af er.
Farväl då, unge man! Vi hafva i dag sett hvarandra
för första och troligen äfven för sista gången. Måtte
denna sinnebild af bådas vår tro påminna er om . . .
om en kvinna, som skulle önskat att vara man för att
vid er sida kunna få kämpa för korsets och frihetens
seger samt dela . . . edra faror. Måtte härarnas Gud
beskydda er! Farväl!»
En bländande fyrverkeripjes slocknade just nu, och
det blef i hast mörkt. Sigurd endast kände i
detsamma, huru juvelkorset smögs i hans hand, under det
att ett par varma mjuka läppar lätt vidrörde hans kind.
Betagen af de lycksaligaste känslor och ej längre
mäktig sig själf, utbredde Sigurd sina armar: men
hertiginnan var försvunnen; det var endast det tomma
mörkret han famnade.
Lika nedstämd och djupt bedröfvad, som han nyss
känt sig säll, och nästan troende sig ur en himmelsk
dröm hafva vaknat till den tomma verkligheten,
återvände Sigurd till villan, dit äfven de andra gästerna
nu efter fyrverkeriets slut begåfvo sig för att supera.
Ensam i en vrå i den stora, rikt upplysta salen
stod Sigurd och fäste oafvändt sina blickar på
hertiginnan, som i sällskap med några af de förnämsta
gästerna af båda könen satt sig ned vid ett mindre
bord. Hon syntes tankfull, talade föga och höll sina
ögon mestadels sänkta, huru flitigt hon än uppvaktades
af talrika kavaljerer, som på henne slösade sina
utsöktaste artigheter. Sigurds hjärta slog därvid af
stolthet och tillfredsställelse. »Det är på mig, hon tänker;
det är jag, som klädt dessa ögons brännande solar i
moln. O! hvad ville jag icke gifva för att en, en enda
gång till få se dem glänsa mot mig!»
Sigurds önskan skulle snart gå i fullbordan, men
genom en förskräcklig anledning; ty under det de talrika
gästerna som bäst läto hertig Zagarolos läckra
anrättningar smaka sig, inträdde plötsligen i salen en högre
polistjänsteman och utropade: »Mitt herrskap! huset
är omringadt och motstånd tjänar till intet. Regeringen
har kommit en djärf, vidt utgrenad sammansvärjning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
