Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
att gifva det ringaste ljud ifrån sig, och öfver dennes
döda kropp flög han nu, stark och vig som en ung
tiger, med hertiginnan i sina armar, ut i den mörka
natten. Händelsen kom så oförmodadt, bestörtningen
blef så allmän, att han icke ens förföljdes, förrän han
vunnit ett betydligt försprång, och det hade ej heller
varit någon lätt sak att upphinna den snabba nordbon,
som på Norrlands snöfält kappats med renen och som
nu i stället för att hindras af den ljufva bördan just
genom densamma tycktes hafva erhållit öfvernaturliga
krafter.
Hertig Zagarolos villa låg ej långt från hafsstranden,
och dit styrde försynen den flyendes steg. En liten
båt flöt lätt på det lugna vattnet. Att lösgöra och
hoppa uti densamma var för Sigurd ett ögonblicks verk,
och med några kraftiga årtag befann han sig snart så
långt från stranden, att han, gynnad af en nyss
uppstigen tjock dimma, ej mer behöfde frukta för att
upptäckas. Icke desto mindre fortsatte han sin rodd ännu
några minuter med yttersta försiktighet och under den
djupaste tystnad, som äfven iakttogs af hertiginnan.
Nu ändtligen hvilade Sigurd på årorna och drog ett
andetag, så djupt som om han skilt sig vid en hel
värld af bekymmer. Därefter sade han: »Min
hertiginna! den första öfverhängande faran hafva vi lyckligt
undsluppit; men ...»
»Den Gud, som så underbarligen sändt er till min
räddning, skall ej heller öfvergifva oss nu», svarade
hertiginnan med låg, men högtidlig röst. »O, allt det
rysliga, som jag på dessa de senaste minuterna af mitt
lif erfarit, förefaller mig nästan som en blodfull dröm.
Endast ett står klart för min själ, det, att hvad ni
vågat för mig denna fasans natt ej kan afbördas genom
en hel lefnads tacksamhet och . . . och ...»
Utan att fullfölja meningen drog hertiginnan en
djup suck och förde handen mekaniskt mot hjärtat.
Så uppskakadt Sigurds sinne än var efter faran
och ansträngningarna, greps han dock nu af en
sällhets-känsla, som kom hvarje fiber hos honom att darra,
och han var just färdig att säga några hänförelsens
ord, då han tyckte sig förnimma ]judet af häftiga årslag.
Braun, Samlade berättelser, III, 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
