Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
utan fläck och ännu aldrig blifvit trampad af
barbarernas fjät. Natten mellan den 24 och 25 december
sistlidna år, kristenhetens skönaste högtid, var för
Misso-longhi en blodig natt, en fasans natt, men en ärofull
och evigt minnesvärd ...»
»Ack, jag påminner mig det!» sade hertiginnan,
»och det var just på denna dag, som furst
Mavrokordatos skar sina skönaste lagrar.»
»Jag delade dem med alla stadens försvarare»,
genmälte fursten blygsamt; »ty utom den lilla
besättningens utomordentliga tapperhet hade allt varit
förloradt. Den utgjorde endast 1,200 man och hela vårt
artilleri bestod af några gamla skeppskanoner och en
trettiosexpunding utan lavett. Utanför låg den vilde
Omer Vrioni med 40,000 turkar. Men jag hade Markos
Botzaris vid min sida, den selleidiske hjälten, som ensam
var en armé. Anfallet började tidigt om morgonen.
Vi ansågo alla, att icke endast vårt, utan hela
Greklands öde berodde på denna stormning; därför täflade
ock enhvar att utveckla hela sitt mod och all sin
oförskräckthet. Striden var kort, men förtviflad och blodig;
och vid daggryningen var fästningsglacieren betäckt
med döda. Fienden aftågade nu, och Missolonghi var
räddadt.»
»O, det måtte ha varit en skön dag för er, furst
Mavrokordatos», ropade hertiginnan med strålande ögon.
»Den skönaste i min lefnad; - jag erkänner det
öppet; ty det kan icke finnas någon mer upplyftande
känsla än den att veta sig hafva bidragit till sitt
fosterlands räddning. Men tycker ni icke, att mitt land är
härligt?» fortfor fursten, »se blott, huru våra ryktbara
olivskogar höja sig ur vågen, fulla af rikedom och
välsignelse. Och där borta reser berget Arakyntos sin
dimhöljda hjässa.»
»Lycklig ni, som ännu äger ett fädernesland!»
suckade hertiginnan och vände sig därefter till Sigurd,
som stod på något afstånd försjunken, som det tycktes,
i djupa, sorgliga tankar.
»Och ni, Sigurd», sade hon med en likgiltig, nästan
spotsk ton, »ni står tyst, och säger intet, ehuru ni har
edra önskningars mål så nära framför er.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
