Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
fortfor att vara hans gäst. Gamle Tor satt där äfven
och skötte som vanligt punschslefven; det enda han
kunde göra, då han icke förstod hvad som sades, emedan
samtalet fördes på engelska.
»Jag är alldeles förtjust öfver det sätt, hvarpå ni
firar denna sköna högtidskväll», sade den ädle lorden
och tryckte majorens hand; »se bara, hvilken glädje,
hvilken enighet och förnöjsamhet, som här råder! Jag
hade aldrig kunnat föreställa mig något sådant; ty
visserligen äro vi engelsmän kända för att vara
särdeles goda husbönder, men att så - huru skall jag
säga, för att uttrycka mig rätt? - att så fullkomligt
låta sina tjänare deltaga i ens egen glädje, att så
lefva deras lif, njuta deras glädje, detta är något, som
förefaller mig lika vackert, som det äfven är olika
med hvad jag hittills sett. Brukar man så öfverallt i
Sverige?»
»Till föga heder för vårt land måste jag beklagligen
säga nej», svarade majoren. »I forna tider rådde
visserligen denna sed, och det förtäljdes, att själfva vår
store Vasa umgicks med sitt husfolk såsom en fader
med sina barn. Men med den stigande yppigheten
och de förfinade sederna hos den bättre lottade klassen,
ökades småningom afståndet mellan husbonde och tjänare
ända dithän, att mellan dem icke fanns annat förhållande,
än rättigheten att befalla och skyldigheten att lyda.
Ett sådant hjärtlöst bemötande måste ju väcka bitterhet
och afvogt sinne hos tjänaren, som dock nödvändigt
måste inse, att det förnämligast är genom hans svett
och arbete, som husbonden förkofrar sig. Ett godt ord,
ett vänligt tilltal, ett någon gång visadt deltagande i
hans öden tycker han med fullkomligaste rättvisa sin
möda åtminstone vara värd. I stället för att arbeta
med glädje, som han skulle gjort under andra
förhållanden, nedsjunker han nu ofta i lättja och tredskhet;
och hvem lider väl mest på detta om ej just den
högdragne husbonden? Egennyttan, om ej någon värdigare
känsla, borde således kraftigt bidraga till någon
hälsosam förändring härutinnan, ty de förbiseddes, de
ringaktades, de förtrycktes dag kan äfven komma, törhända
{snarare än vi tro, och då} ve de hjärtlöse! - Men af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
