Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En familj på landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
ser du dina kusiner, nej, dina systrar . . . kyss dem,
kyss dem?»
Den unge amerikanarn, som redan visat, att han
ingalunda hörde till de blyga, var ej heller nu sen att
lyda farbroderns uppmaning. Han framgick leende mot
fastern, och sedan han ur den höga pannan
undan-strukit en rikedom af vackra, mörka lockar, som råkat
i oordning genom kaptenens kärleksfulla våld på hans
person, sträckte han mot henne sina armar med ett så
omotståndligt uttryck af barnsligt behag, att den goda
frun ögonblickligen slöt den vackre gossen moderligt
till sitt hjärta, oaktadt hon ännu icke rätt visste, huru
hon skulle förklara denna lika hastiga som besynnerliga
adoption.
Vid denna anblick ropade kaptenen, utom sig af
glädje: »Ja, det är rätt, mor Maja! Klappa honom
duktigt! Det är min för död ansedde brors son, det
är Haralds son . . . Han heter Helge som jag . . . Gud
välsigne honom! Han heter Helge, hör du; och
kommer direkt från Amerika.»
Efter denna bestämdare upplysning samlade sig
alla de unga flickorna med undantag af Hanna under
glad nyfikenhet kring den nya kusinen för att, hvar i
sin ordning, hälsa honom välkommen.
»Och hvar fick du tag i honom, min stumpa lilla?»
frågade under tiden kapten Helge sin dotter Hanna, en
flicka om tolf eller tretton år med stora mörkblå, lifliga
ögon och en liten fin rosenmun med det allra
skalk-aktigaste uttryck.
»Jo, kan pappa bara tänka, att när jag gick som
bäst i mina funderingar på kungens stora landsväg, så
kom den där näsvisa junkern sättandes efter mig på
en ’rapphöna’ och höll tvärt stilla, när han hunnit
till min sida. ’Förlåt mig, min lilla!’ sade han nu
(ja, han skämdes icke att säga lilla) ’känner ni kapten
Slagsvärd?’ ’Något, skulle jag tro, då han är min
far’, svarade jag stött; men då skulle pappa sett honom.
Utan att jag kunde ana det ringaste oråd, hoppade han
tvärt ur kärran och rakt i famnen på mig, som icke
blef litet förskräckt; men just som jag skulle skrika,
täppte han min mun med en kyss (den otäcke pojken!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
