Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En familj på landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
talte han om för mig, att flickorna i Södra Amerika
gifta sig, när de äro tolf, tretton år gamla. Fy! Det
skulle jag aldrig gå in på ...»
* Och däri gör du rasande förståndigt, min stumpa
lilla», pade kaptenen torrt. »Men kom nu, så vilja vi
andra gå ut för att låta de unga tu för första gången
få vara ensamma såsom förlofvadt folk. Detta är ju
icke mer än rätt och billigt, min ädelmodiga fröken
Samfäldt?»
Den nu på de.n allra ömtåligaste punkten djupt
sårade fröken Desiderata gjorde en tvär knyck på
hufvudet och skyndade utan att svara ett ord uppför
trapporna och in i sitt rum.
Kapten Helge såg leende efter henne och sade
sedan halfhögt till sin hustru: »Stackars människa! Om
någon behöfver blifva gift, så är det verkligen hon.»
»Ack, du är då alldeles för tokig med ditt
välsignade giftas och giftas! Aldrig talar du om annat!
Tror du då icke, att ett fruntimmer kan lefva lika
lycklig ändå, kära Helge?»
»Nej, ta mig fan, jag det tror, mor Maja, och
icke du heller!» skämtade kaptenen. »Men fort nu
hit med en kyss, gumma lilla, och sedan adjö med
dig på en stund! Jag tänker att gå ut med
amerikanarn för att pumpa honom i ett och annat. Serra
dö! Vi hafva icke mindre än tre söner i dag, och i
går hade vi bara en. Men hör! ännu ett ord: Se för
all del noga efter, att de stackars nyförlofvade få vara
ostörda samt fritt taga sig ett riktigt lystmäte af den
första kärlekens oskattbara nämnarn. Du minnes nog
själf, huru gudomligt det smakade, samt huru
guds-nådligt handfallna vi stodo, när någon nyfiken kom
att lägga sig mellan barken och trädet. Du minns
äfven . . .»
»Ja, ja, jag minns, jag minns» svarade frun och
skakade leende sitt vackra hufvud, »men gå nu du
oförbätterlige! ...»
»Hvad för något?»
»Du oförliknelige!»
»Det kan så vara! au revoir, käringen min! Och
kom nu, min kära pojke!» sade kaptenen till Helge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
