Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En familj på landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
helt annorlunda hade icke min familjs ställning varit,
om . . . men hvad tjänar det till att sörja öfver det,
som icke kan ändras! En af mina käraste fast äfven
dåraktigaste drömmar har alltid varit att en gång få
åter inträda i besittningen af detta våra förfäders
herresäte, som nu nyligen genom köp kommit i händerna
på en rik handlande i Stockholm. Men ack! jag äger
icke tusendedelen af dess värde och får väl aldrig så
stor lapp af dess jord, som den jag nu trampar på. -
Men se, hvem kommer väl där, om icke den
skälmungen Hanna, som »icke bryr sig om dig». Vedergäll
nu ondt med godt och skynda mot henne som en artig
kavaljer!»
Amerikanarn lät icke säga sig detta två gånger.
Smidig och lätt som jaguaren i det land, som sett
honom födas, stod han efter få språng vid hennes sida
och, innan hon visste ordet af, hade han från hennes
leende läppar röfvat en smällande kyss, hvilket denna
gång förunderligt nog fick passera utan annan
anmärkning, än att de båda nu voro »för stora» för sådana
där barnsligheter.
»Men din syster Eva och Karlsvärd äro ju ändå
större?» invände unga Helge.
Utan att vilja eller kunna svara på detta genom
annat än en hotande åtbörd med pekfingret, skyndade
Hanna fram mot sin far för att berätta honom, att
en liten herre i en stor, stor, vacker täckvagn, förspänd
med tre stora, stora hästar, satt där hemma och väntade
på honom.
»Hvem i all världen kan det vara?» utbrast kap
tenen. »Frågade du icke efter hans namn, din fjolla?»
»Jag frågade efter ingenting, utan sprang genast hit,
då jag var den enda, som visste, hvart pappa tagit vägen.»
»Nå, den herrn får väl vänta, då; jag kommer så fort
jag hinner», tröstade sig kaptenen och började därefter
anträda sin hemfärd med sådana stormsteg, att det
unga herrskapet blef efter. Vi låta det emellertid vara
osagdt, huruvida detta skedde med eller utan vilja.
»Gud, hvad det är varmt!» klagade Hanna och
stödde sin arm mot unga Helges axel, »man kan riktigt
kväfvas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
