Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En familj på landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
»Store Gud!» ropade den vackra flickan bleknande
och fattade häftigt faderns hand, »säg för Guds skull,
hvad har händt!»
»Det har ännu ingenting händt, arma barn, men
jag förutser, jag tror, ja, jag är nästan säker, att ...»
»Ack, plåga mig icke längre, älskade pappa! Låt
mig veta . . . äfven det värsta!»
»Nå, vet då det värsta . . . vet, att du får - gifta
dig långt förr än ämnadt var», sade kapten Helge
skrattande, under det den förvirrade och nyss uppskakade
fästmön sjönk tillbaka på sin stol, glödande som en ros.
»Se, så! är nu giftasvurmen framme igen?»
smålog frun och kastade på kaptenen en frågande blick.
»Ja, du min gumma, Karlsvärd är driftig och
arbetsam, och jag behöfver honom nödvändigt såsom mitt
biträde härstädes. En half fjärdingsväg härifrån ligger
ett litet förtjusande ställe, som hör under egendomen
och är väl bebyggdt. Där vilja vi genast börja att draga
ihop till deras lilla bo, och sedan tysning och bröllop
i eviga rappet, ty fan och icke jag må hafva en
förlofvad inspektor, som bara går och gapar på himlen i
stället för att ee på åkern.»
»Men Eva är ännu så ung», invände frun.
»Ungefär så gammal som mor Maja, när hon ’gick
åt’. Eller hvad säger du själf, min stum pä?»
»Jag har ingen vilja i detta fall», svarade den
kärleksbrydda flickan med nedsänkta ögon.
»Det vore väl tusan, när det är du, som släpper
till dig själf, då din mor och jag däremot endast
besörja bosättningen . . . Om ett halft år är du gift;
därvid blir det! Kyss mig nu vackert, och låt mig se,
att du icke är för mycket ledsen öfver din tyranniske
fars obarmhärtiga hårdhet.»
Den leende fästmön gömde sin brinnande kind
mot faderns bröst.
»Hvar är Hanna?» frågade kaptenen därefter.
»Förmodligen har hon smugit ut för att möta den
svarta furiren, som nu kommer från staden», sade
fröken Alexandra Desiderata med en vältalig knyck på
hufvudet. »Jag rår sannerligen icke därför. Jag har
ofta föreställt henne det opassande uti att så där hänga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
