Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En familj på landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
Vi få således inskränka oss till att berätta, det
kapten Helge tidigt påföljande morgon med sitt kompani
bröt upp från detta märkvärdiga Ladugårdsgärde, där
så många milliarder eder blifvit slungade mot himmel
och helvete, och där så många milliarders milliarder
onödiga fjät blifvit trampade.
På aftonen fjärde dagen efter uppbrottet se vi
kapten Helge med brorsonen vid sin sida marschera i
spetsen för kompaniet, som nu nalkades trossboden,
där manskapet ändtligen skulle åtskiljas. Stora
Slagestad var beläget endast en mil därifrån, och kaptenen
gladde sig i hoppet att snart åter vara försatt bland
sina kära ; men då han uttryckte denna sin glädje för
»amerikanaren», svarade denne blott med enstafviga
ord, åtföljda af tunga suckar.
»Du gör mig galen, pojke, med dessa eviga suckar!»
utbrast kaptenen. »Nu, när du rätteligen borde befinna
dig i sjunde himlen, går du och åbäkar dig som en
nyss blifven änka. Har jag icke redan sju tusen
gånger sagt dig, att det absolut omöjligt kunde vara
Hanna, som åkte i den där vagnen med den där
herrn ...»
»Mitt eget sunda omdöme säger mig detsamma»,
klagade den stackars fänriken; »men . . . men, hvem
skall tro på sina egna ögon om icke en målare?»
»Målare äro galna, liksom alla artister, och därmed
punkt», förklarade kaptenen tämligen diktatoriskt. »Men
nu äro vi Gud ske lof framme! Jag ser redan mina
hästar mig till mötes. Ack! ack, hvad det skall smaka
ljufligt att om en stund få smörja sig med mor Majas
förträffliga gröt!»
Sedan kaptenen aftackat kompaniet och lämnat
det öfriga bestyret åt fanjunkaren, kastade han sig
också brådskande i vagnen med befallning till kusken
att låta det gå undan »för brinnande lifvet», som han
uttryckte sig.
Solen hade länge sedan gått ned, och nordens
behagliga sommarskymning låg utbredd öfver nejden.
Kusken hade noga åtlydt kaptenens befallning och den
ena fjärdingsvägen efter den andra blifvit tillryggalagd
i ilande fart, till dess de kommo till en brant backe,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
