Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
följeslagare med Deboras sublima ord: »Frände! Ruben
håller mycket af sig själf, och skiljer sig ifrån oss.
- Huru kunde du ens tänka, att en kristen krigare
inför människors barn skulle vilja visa sig i gemenskap
med vårt föraktade släkte utan att anse sig Vanärad.
Det var en dårskap. Bort den l» Härvid nedfällde
hon sin slöja och vände sig åt sidan för att dölja sin
smärta.
»Vid Israels Gud, som äfven är min, ni har
straffat mig, som jag förtjänat!» utropade Ragnar och
befann sig med ett hopp i vagnen. »För första gången
i mitt lif har jag visat mig feg. Förlåt det, om ni
kan, ehuru jag aldrig förlåter mig själf, .att jag ett
ögonblick kunnat glömma den försoningens lära jag
bekänner och som bjuder mig anse alla människor för
min nästa.»
Hans ord voro så uppriktiga, hans blick så öppen,
hans hållning så ädel, att judinnan till hälften
tillbakaslog slöjan och lät honom se skymten af ett öga, som
förlåtande log genom tårarna. I detsamma framkom
judens resbetjänt med hästarna, hvilka nu förspändes
utan ringaste anmärkning af folkhopen, sedan man
märkt, att de nyss misshandlade främlingarna fått en
så reputerlig reskamrat. Ragnars lilla käppsäck flyttades
därefter i judens vagn, kusken satte sig upp, och nu
först, i detsamma det bar af, hördes ett skallande skratt
från de tätt församlade, fega dagdrifvarna. Ragnar
bleknade af vrede, måhända blandad med någon
blygsel öfver det egna i sin ställning, men han kväfde
denna sinnesrörelse och sade med konstladt lugn till
sin sköna granne: »Hvad jag ändå bra gärna önskade,
att dessa gunstige herrar, som nu hälsa oss med sitt
af skedsjubel, vore ryssar! Jag skulle då utan
samvetsförebråelse kunna visa dem hela värman af min
erkänsla ...»
»Ack!» svarade judinnan, »vi gjorde orätt, som
antogo ert tillbud; men ni kan naturligtvis icke fatta
huru ljuft det kännes för de förföljda, de begabbade,
att träffa en oegennyttig beskyddare, som stärker dem
i den sköna tron, att det goda i mänskligheten dock
aldrig kan utdö, utan att ett ädelmodigt hjärta, upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
