Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
Ragnar ryste vid dessa ord och gjorde sig sakta
lös från hennes arm. Pastor Ivarssons kristliga lärdomar
i förening med hans egen sprittande lefnadslust gjorde,
att han ansåg hvarje tanke på ett själfvilligt förkortande
af lifvet för höjden af all gudlöshet, ehuru han själf
ofta under fälttågen lättsinnigt och utan någon befallande
orsak vågat detsamma i ungdomligt öfverdåd.
»Hvad?» utropade han, »ni så ung, så skön, och,
som det tyckes, i besittning af en hos ert kön så
ovanlig bildning, ni skulle kunna afund as mina förfäders
barbari? Ni skulle kunna vara ledsen vid ett lif,
hvilket ni är skapad att förljufva och försköna.»
»Förljufva och försköna?» upprepade Hanna, i det
hon med ett sorgligt leende vände sig till honom. »Ni
glömmer, min herre, att jag är af ett f or ka stad t,
för-följdt släkte, och att jag nu befinner mig ensam i ett
vildt främmande land utan fader och moder, utan
bröder eller systrar, utan vänner, utan annat skydd än
det af en åldrig frände, hvilkens dagar snart äro räknade.
Tänk eder blott i mitt ställe och säg sedan, om lifvet
för mig kan hafva några lockelser? - Dock, jag
glömmer, att jag talar till en främling om saker, hvilka
måste vara honom likgiltiga. Förlåt därför ett
ögonblick af svaghet, hvartill jag förleddes af ert ädelmodiga
handlingssätt mot oss, och hvilket kom mig att glömma,
att ni måste vara min tros fiende.»
»För att visa er, huru litet jag förtjänar denna
senaste beskyllning», sade Ragnar öppet och allvarligt,
i det han framsträckte sin hand, »gifver jäg eder
härmed mitt högtidliga löfte såsom kristen och svensk
adelsman, att om ni någon gång i ert nya fädernesland
skulle behöfva en tjänst, ett råd, ja, en vän, ni då
med fullt förtroende kan vända er till mig. Jag inser
fullkomligt det öfvergifna och tröstlösa i er
belägenhet, men jag kan aldrig lära mig att inse, huru en
olika trosbekännelse kan lägga hinder i vägen för
ömsesidigt deltagande och förtroende. Antager ni mitt
tillbud?»
Judinnan fäste sina stora, blixtrande ögon länge
och pröfvande på honom. Deras uttryck förmildrades
alltmera, tills de slutligen tårades, och hon fattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
