Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
af den beklagansvärda kvinna, som känner sig arm
i all sin rikedom och hvilkens sista suck skall
tillhöra er.»
Det korta brefvet bar flera spår af gjutna tårar,
som vältaligare än allt annat uppenbarade hennes varma,
älskande hjärtas svåra strider.
»Och denna högsinnade, ädla varelse skulle jag då
mista - mista för evigt!» utropade Ragnar snyftande,
och stora tårar rullade utför den kraftige mannens
kinder, »nej, nej! för evigt nej! - Men store Gud! hennes
beslut är oåterkalleligt, och redan i morgon ...»
I detsamma öppnades dörren, och regementspastor
Ivarsson inträdde resklädd. Med ett högt glädjerop
kastade sig Ragnar i hans armar, och länge gömde
han sitt ansikte vid den trogne, faderlige vännens bröst
utan att kunna yttra ett ord.
»Ni kommer såsom ni vore sänd från himmeln»,
ropade han slutligen med ansträngning, »ni kommer
att bringa mig tröst och hjälp i mitt lifs svåraste
pröf-ningsstund.»
Regementspastorns milda ögon fästes deltagande
på honom. »Det är, som jag förmodade», sade han
sedan; »dina sista bref hafva omisskänneligen förrådt,
att du tärdes af någon hemlig sorg, och detta mer än
något annat har förmått mig att resa upp till
Stockholm för att åtlyda den kallelse jag erhållit till
leda-motskap i vetenskaps-akademien. Både Malte och jag
hafva varit mycket oroliga för din skull, och med
vanlig ifver har han påskyndat min resa . . . Jag ser nu,
att du lider, stackars gosse! Öppna ditt hjärta för mig,
såsom du hittills varit van, och jag lofvar att efter
bästa förmåga lämna dig mina råd.»
Då Ragnar härvid, rodnande och förvirrad, sänkte
sina ögon, utbrast regementspastorn med en röst, som
darrade af oro: »Min Gud! du kan väl icke hafva
begått någon handling, som . . . som . . . icke är dig
värdig?»
»Var i detta fall lugn, min faderlige vän!» svarade
Ragnar och fattade hans hand. »Aldrig har mitt hjärta
varit mer aflägsnadt från det onda än under denna
senaste period af mitt lif; ty att älska ett ädelt väsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
