Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
bidrager äfven till vår egen förädling. Sätt er nu, och
lyssna med vanlig välvilja till min bikt - och sedan,
råd mig, stöd mig, ty jag är sannerligen däraf i
behof . . .»
Ragnar berättade nu vältaligare och mera
omständligt, än vi kunnat göra det, sitt första möte med
den sköna judinnan m. m., som vi redan känna, och
regementspastorn hörde med oförställdt deltagande på
hans ord.
»Den omständigheten, att jag kom att bo under
samma tak som denna lika goda och ädelsinnade söm
sällsynt sköna kvinna», fortsatte Ragnar, »jämte den
uppriktiga vänskap, och gästfrihet, hvilken bevisades
mig af hennes farbror, gjorde, att vi nästan dagligen
träffades, och för hvarje gång lärde jag att hos henne
beundra någon ny fullkomlighet. Utom det, att hon
var i besittning af en alldeles ovanlig bildning, var hon
mästarinna i musik och ägde en utomordentligt skön
röst, med hvilken hon esomoftast tjusade mitt öra till
belöning därför, att jag enligt aftal skulle läua henne
svenska språket. Ack I dessa stunder blefvo snart de
ljufvaste jag hittills upplefvat. Utan att vi gjorde oss
reda för våra ömsesidiga känslor, älskade vi hvarandra
snart; och var det icke naturligt, att hon, främlingen i
ett land, skulle fästa sig vid den enda, som där yisat
henne någon vänskap och bidragit att förljufva många
sorgens och saknadens stunder? Var det icke ännu
naturligare, att jag vid min ålder icke kunde vara
blind för så många behag, så mycken hjärtats godhet,
så upphöjda tänkesätt, i förening med de utmärktaste
talanger? Huru kunde väl tankan/på en olika religion
förminska den beundran, som en så högt begåfvad
varelse förtjänade?
En afton kort innan hennes farbror lades på, deri
sjuksäng, från hvilken ban aldrig skulle uppstiga, fann
jag henne ensam och i en högst vemodig
sinnesstämning. Jag försökte efter min vana att skämta, rneji
äfven detta ville icke lyckas. Jag båd henne då sjunga.
Hon gick till klaveret, och efter några melankoliska
preludier, började hon med hjärtslitande toner Schillers
sköna ballad: der Ritter von Töggenbupg: ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
