Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
att det (nämligen »doppbrödet») smakar alldeles
förträffligt, och i forna tider, innan omeletter,
blanc-man-géer och annat franskt klifs voro kända ens till namnet,
på denna heliga dag med begärlighet förtärdes till och
med af höggrefligaste godsherrar likasom af de allra
finaste fröknar, och detta, likasom nu hos kapten Malte,
i själfva - köket samt i närvaro af allt tjänstefolket,
som äfven hade sin särskilda kittel att »doppa» uti.
O, sägen, mina sköna, försnörda damer, var ej detta
bra vederstyggligt?
Men vår hederlige kapten Malte fann det ingalunda
så; tvärtom, han var nog »obildad» att med ett barns
glädje fröjda sig däråt, därvid tacksamt påminnande
sig sina föräldrars och farföräldrars trefliga hem, där
han njutit så mycken och oskyldig julglädje. Det var
därför en sorts åminnelsefest han hvarje julafton tyckte
sig fira, och . . . »det var ädelt af honom».
Denna dag hade kapten Malte dessutom ett
ytterligare skäl att vara glad; men hvari detta bestod får
den benägne läsaren ännu icke veta på en liten stund.
Det sågs emellertid på honom, att han började blifva
otålig, hvartill ej heller behöfdes särdeles mycket. Med
pipan i mun och esomoftast spejande på vägguret,
vandrade han mellan köket och förstugutrappan och från
denna till salen, där den sköna Berta, som vi på sa
länge ej sett till, slagit sig ned på en pall vid foten
af den ståtlige elgen Alrik och sysselsatte sig med att
ur en liten korg, full af blommor, utvälja de skönaste
till en bukett, till hvilken ända hon plundrat större
delen af regementspastorns sällsynta fönsterträdgård.
Äfven hennes täcka ansikte förrådde den gladaste
väntan, och rosorna i hennes snöhvita händer voro icke
mera glödande än den rodnad, som göt sig öfver hennes
kind vid det ringaste klingande ljud hon förnam.
»Farbror lilla! synas de ännu ej till?» frågade hon
hvarje gång kaptenen inträdde^
»Fan ock», var dennes brummande svar.
»Och jag, som nyss tyckte mig höra bjällror ...»
»Bjällror? din lilla toka? Jag tror, att det har
ringt för dina öron hela dagen . . . Det var Bolla, den
slarfvan, som skramlade med sockerskålarna. - Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
