Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
»Behöfver du väl bedja mig om detta», hviskade
kapten Malte tillbaka, under det de gingo ut. »Visst
var jag litet envis i början; ty ser du, jag har mina
fördomar, men du har också en märkvärdig förmåga
att taga bort dem. Det är nog, att du håller af henne,
då gör jag det äfven, och därmed punkt.»
De inträdde nu i det lilla förmaket, där Hanna,
som vi senast lämnade i ett så betänkligt läge, nu
framställde sig för kapten Maltes pröfvande blickar
strålande af hälsa och skönhet. Vid kaptenens åsyn
lösgjorde hon sakta sin hand ur den vänliga Bertas,
i det Ragnar skyndade till och förde henne fram mot
den så mycket fruktade: »Du ser här, min älskade!»
sade Ragnar med tårade ögon, »den ädle man, hvilken
jag har att tacka för vida mer än lifvet; den man,
hvilken antog sig den värnlöse och öfvergifne gossen,
som utom honom hade varit hemfallen till eländet,
kanske till förkasteisen. Låtom oss båda hembära honom
våra varmaste tacksägelser därför, att han gillat vår
kärlek, samt utbedja oss hans välsignelse.»
Båda knäföllo nu inför kapten Malte, i hvilkens
ögonlock det började att rycka: »Himlen välsigne eder och
edert förbund, mina barn, lika visst som jag gör det!»
utropade han halft" snyftande . . . »Men hvad är väl
detta eljes för upptåg? Mitt grofva golf är sannerligen
för hårdt för sådana knän ...» och därvid upplyfte
han Hanna med sina starka armar, så lätt som om
hon varit en docka, höll henne några ögonblick tätt
framför sig och såg hjärtligt in i hennes högt rodnande,
förtjusande ansikte, hvars like i skönhet han aldrig
hittills trott sig skåda. I hast djärfvare af detta vänliga
och okonstlade bemötande, så olikt det hon fruktat,
slog nu Hanna sina runda armar om kapten Maltes
hals. »Rätt, så!» ropade denne och kysste gång på
gång hennes mildt leende purpurläppar ... »Se, så bör
det vara, och nu är du approberad som min älskade
dotter . . . och därmed punkt.»
»Tack för lånet!» sade han därefter skämtande,
i det han öfverflyttade Hanna i den bredvid stående,
lycklige Ragnars armar, »tack för lånet, min gosse!
Vore jag ej så gammal, kunde jag frestas att göra om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
