Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
hela partiet till min egen förmån. - Men nu kan
det vara nog med känsloutgjutelser på en stund. Det
är visst sant, att vi hafva hjärta, somliga människor
åtminstone, men alla hafva vi mage, och den tyrannen
gör sig nog påmint, eller huru, mitt söta herrskap?»
Hela sällskapet bröt nu upp med kapten Malte i
spetsen och begaf sig till köket för att njuta af alla
de anrättningar vi nyss beskrifvit - »doppbrödet»
icke till förgiömmandes. Då regementspastorn under
ditvägen med ömhet klappade den honom åtföljande
Bertas sammetslena kind, föll en varm tår på hans hand,
som han strax med en lindrig darrning drog tillbaka , . .
En suck arbetade sig därvid fram ur den unga flickans
barm. Regementspastorns och hennes ögon möttes väl
blott för en sekund, men det kan ligga evigheter i en
sådan.
Medan nu de återförenade vännerna, så äldre som
yngre, under skämt och glädje låta den härliga
julkosten smaka sig, hafva vi godt tillfälle att framkomma
med några nödvändiga förklaringar, men lofva tillika
att vara så korta som möjligt.
Det förfärliga sjukdomsfall, för hvilket Hanna vid
afskedet från Ragnar dukade under, förklarades dock
snart af de skickligaste läkare endast vara tillfälligt
och vida mindre betänkligt än den förtviflade älskaren
hade föreställt sig. Det härrörde enligt deras uppgift
mera från själens lidanden, än något obotligt ondt.
Men hennes krafter voro uttömda, och hon anbefalldes
strängeligen att icke på några veckor lämna sjuklägret,
där regementspastorn och Ragnar med outtröttlig ömhet
vakade öfver den främmande, öfvergifna flickan, som,
endast upptagen af sin nyvaknade kärlek, försummat att
skaffa sig några kvinnliga bekantskaper bland sina få
trosförvanter. Den familj, som hon skolat medfölja till
England (den enda, med hvilken hon plägat umgänge),
hade varit nödsakad att oaktadt hennes sjukdom fortsätta
sin resa på bestämd tid - och af denna orsak hade
den sköna judinnan uteslutande råkat i händerna på
sin tros fiender. Men regementspastorn och Ragnar
voro inga farliga fiender . . . om ej möjligen den senare
för hennes lugn. Men som han större delen af dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
