Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
var upptagen af sina tjänsteförrättningar, blef det
regementspastorn förbehållet att ständigt vistas i hennes
närhet. Med hela styrkan af sitt svärmiska skaplynne
tillgifven den religion hon ärft från sina prisade fäder,
som kallades »Guds folk», var hon nästan färdig att
rysa, då hon första gången såg vid sin sida en af denna
läras präster, som under flere sekler så blodigt och
oförsonligt förföljt hennes egen förtrampade och
skingrade nation. Men Ragnar hade ju så ofta under deras
förtroliga samtal med kärleksfull beundran nämnt hans
namn, och huru kunde väl hon bibehålla någon afsky
för den han älskade! Och dessutom, när hon såg detta
milda, men dock allvarliga ansikte, denna höga,
molnfria panna, detta klara, kärleksrika öga - huru var
det väl möjligt att i honom skåda en hätsk förföljare?
När hon nu ytterligare lyssnade till hans vänliga,
uppmuntrande, nästan faderligt ömma röst, kände hon sig
snart omotståndligt dragen till honom och mottog med
blickar af den innerligaste tacksamhet alla de trägna
omsorger han bevisade henne under de första dagarna
af hennes mattighetstillstånd. Hon tyckte sig liksom
hämta styrka af hans blotta åsyn, och de läkemedel,
som räcktes henne af hans hand, föreföllo henne
mindre bittra.
Han skulle dock snart gifva henne ett läkemedel
af oförgängligare egenskap.
Då Hanna ef ter ~ några dagar återvunnit tillräcklig
styrka att kunna samtala, och därtill erhållit läkarens
tillstånd, börjades ett nytt lif för henne. Lidande och
olycklig, som hon var i följd af en lika stark som
hopplös kärlek, kände hon sig mera än någonsin i
behof af den högsta tröst, som dock finnes: religionens.
Och denna lämnades henne, judinnan, kärleksfullt af
den kristne prästen. Med en finkänslighet, som endast
kan tillhöra ädla och upphöjda sinnen, talade han, utan
att ens aflägset vidröra kristendomens lärosatser,
uteslutande med den sjuka i och enligt hennes tro, från
hvilken hans egen ledde sin rot. Uppmärksamt
lyssnade hon till honom och trodde sig nu först börja att
rätt förstå Moses och profeterna, dem han med sällsynt
lärdom och skarpsinnighet förklarade for den vetgiriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
