- Project Runeberg -  Samlade berättelser / Tredje delen /
309

(1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fostersonen och fosterdottern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

309

eller rättare hafva någon att hålla sig till, utvalde jag
till mina käraste vänner och lekkamrater katten Måns
och tjuren Nero; så kallades nämligen den stora, arga,
svarta och hvita oldenburgaren, som tycktes hata hela
mänskligheten utom min mor och mig. I synnerhet
hade jag funnit nåd inför hans ilskna, glödande ögon,
och den uppmärksamhet och lydnad, han visade min
mor af respekt eller egennytta, tycktes han i
fördubbladt mått skänka mig af kärlek eller medömkan för
min litenhet. Men också fick han många läckra
hötappar ur min lilla hand, som han då med sin hvassa
tunga slickade så, att blodet kom ut; och, ehuru jag
förstod välmeningen, tyckte jag dock, att denna gjorde
rasande ondt. Men, Nero var min vän, och hvad kan
man icke lida för en sådan l - Det smickrade äfven
min lilla fåfänga att så oförfäradt kunna handskas med
en dylik oregerlig best. När de djärfvaste karlar
knappast vågade att nalkas det vrålande, stångande och
sparkande djuret, kunde jag helt lugnt rida på hans
rygg eller taga min siesta vid hans sida i båset. Hans
stora ögon följde mig med förmildradt uttryck, hvarthän
jag stultade af i ladugården, och med ett doft
mullrande, som på hans språk skulle antyda den högsta
grad af tillgifvenhet, sökte han ständigt att locka mig
till sig. Kanske att den långa kosvansen, under hvars
stränga befäl vi båda stodo, äfven mäktigt bidragit att
knyta vänskapsbandet oss emellan, ty såsom vår
oförgätlige Nicander säger:

»Lidandet förminskas, då det delas,
Delad, sällheten fördubblad är.»

Nog af, jag glömmer aldrig min första och största
vän, hvars jordiska kvarlefvor längesedan äro begrafna
i mordiska människors - »estomacs», för att uttrycka
mig gentilt, på det att våra sköna stockholmska
oskulder må slippa rodnandens bryderi.

Men som denna historia är ämnad att blifva lika
kort, som den är god, kan det vara tid att upplysa
den benägne läsaren om ett och annat, som är
nödvändigt att veta för fortgången och utvecklingen af
densamma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:40:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braunber/3/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free