Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fostersonen och fosterdottern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
Den egendom, vid hvars ko-ladugård mina första
minnen äro fastade, var belägen i Skåne och tillhörig
en rik grefve, von Zigzag, hvilken var anställd som
ryttmästare vid den tidens plantskola för Sveriges rikes
höga statsråd: Lifgardet till häst, och som i Stockholm
förslösade inkomsterna af sina betydliga gods, hvilka
sköttes af mer eller mindre egennyttiga inspektörer. En
gång hvarje eftersommar kom han ned för att
inspektera sina lägenheter och härligheter, och jag minnes,
att jag då alltid till min billiga harm och förundran
gömdes uppå hörännet eller något annat säkert ställe.
Då jag slutligen frågade min mor om orsaken till detta
förfarande, svarade hon, att det skedde för mitt eget
bästa, emedan grefve von Zigzag brukade taga alla
»sådana där» som jag och sedan sälja dem till
hundturken för att slaktas. Nu blef ingen angelägnare än
jag själf att gömma mig vid den förfärlige mannens
ankomst.
Inspektören på det gods, där jag såg dagen, hette
Zacharias Gödzell och titulerades ekonomidirektör. Han
var en grof, lång, fetlagd man med korpsvart hår och
frodiga, blomstrande kinder, hvilka tydligen
tillkännagåfvo, att »ingen nöd gick på honörn», som allmogen
brukar uttrycka sig. Han gick vanligtvis klädd i blå
rock, uppknäppt ända till hakan, gula skinnbyxor samt
långa ridstöflor, försedda med väldiga silfversporrar.
På hufvudet bar han en bredskyggig hatt af lackeradt
läder och i handen en väldig kantschu till både
fyr-och tvåfota-varelsers behöriga upptuktelse.
Ofvanbeskrifne väldige man försummade aldrig
någon dag att göra sin stora »ronde» i lokalen för
min mors verksamhet och för mina barnsliga lekar.
Om vid dessa tillfällen kogubben och den yngre pigan
voro frånvarande, hände det ibland, att herr
ekonomidirektören helt nådigt tog min mor under hakan,
upplyfte mig på sina starka armar, kallade mig sin »lille
snälle Ismael» och gaf mig bröstsocker, hvaraf han
alltid hade en strut i fickan. Den »lille, snälle Ismael»
(sådant var det bibliska namn jag erhållit i dopet)
tyckte följaktligen, att äfven ekonomidirektör Gödzell
var mycket snäll, ja, nästan snällare än oldenburgaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
