Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fostersonen och fosterdottern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
»Det var en faseligt stor ladugård den här», var
den kloka anmärkning jag gjorde efter mitt första
inträde i den yttre världen, i det jag vände mig till
direktören, »men huru kommer det sig, att jag icke ser till
några kreatur? de äro väl utsläppta på bete, kan jag tro.»
Ekonomidirektören skrattade, men därefter ruskade
han betänkligt på hufvudet och sade: »Detta, som du
nu ser, är icke någon ladugård, min gosse.»
»Hvad är det då?» frågade jag blygt.
»Det är en del af ... af ... Guds skapade jord»,
svarade direktören, något brydsamt.
»Jaså», sade jag lika klok som förut, men vågade
icke framkasta flere spörsmål, emedan min mor strängt
vant mig ifrån att vara frågvis.
När jag nästa gång såg ut genom fönstret, ryggade
jag hastigt tillbaka och skrek till af förskräckelse. Vi
hade nämligen kommit in i en djup bokskog, och när
jag såg de väldiga träden sträcka sina långa, nakna
grenar mot mig, trodde jag, att min sista timme var
slagen. Jag hade aldrig sett något träd förut, tack
vare min likhet med ekonomidirektören Gödzell,
hvilken gjort, att min mor hållit mig innestängd.
Äfvenledes fanns det icke vid herregården några träd, utom
i parken, som låg bakom stora byggningen, och så långt
hade aldrig jag fått sträcka mina vetgiriga blickar.
Jag satte händerna för ögonen och började
stör-gråta.
»Hvad är det åt dig, min gosse?» frågade Gödzell.
»Busarna, busarna!» stammade jag, som, okunnigare
än djuret i allt annat, dock genom en oförnuftig
skrämsel blifvit fullärd i skrock och vidskepelse.
»Hvilka busar, min gosse?»
»De där stora, höga, med de många armarna»,
snyftade jag och sträckte med bortvändt ansikte handen
mot skogen.
»Ah, de äro icke farliga. De äro ett slags träd,
förstår du, som kallas bokar. De kunna icke göra dig
något ondt, ty de äro fastvuxna i jorden.»
»Men huru bära de sig då åt, när de skola gå?»
anmärkte jag. »En kalf kan gå genast han är född,
så liten han än är,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
