- Project Runeberg -  Samlade dikter / Första delen /
vi

(1902) [MARC] Author: Wilhelm von Braun
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning, af O. P. Sturzen-Becker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sällsamt, men är dock en sanning, att denna blyghet på visst
sätt aldrig öfvergaf personen Braun, icke ens i de senare
tider, då hans sångmö beskylles för att hafva »bitit
hufvudet af skammen», – dock kom härtill en annan bevekande
omständighet, som länder Braun till den största heder, så
mycket mer, som den torde höra till sällsyntheterna inom
snart sagdt hvilken klass af unga vitterhetsidkare som helst.
Han ansåg sig icke blott icke mogen till att göra anspråk
på en publik, han ansåg sig därtill inkompetent på grund af
brister och ofullständigheter i sin bildning. »Hvad jag ofta,
– skrifver han till en förtrolig vän året efter det han lämnat
Karlberg[1]
– under det jag rodnat för min okunnighet, har
beklagat, att min första ungdom blifvit så vanvårdad! Men
med god vilja hoppas jag, att skadan ännu kan tagas igen,
ehuru det är bra sent. Bildning är ett »conditio sine qua
non» för att lyckas, i hvad genre som helst». Han säger sig
också nu börjat »skrifva mindre och läsa mer». Författaren
af denna lilla uppsats var händelsevis under en följd af år i
tillfälle att på nära håll följa W. v. Brauns utveckling och
kan bevittna, att denna föresats att »taga sin skada igen»
icke hos Braun var ett tomt ord; denna »glada» skald, denna
författare i den specifikt »lätta» arten, studerade så länge
han lefde, han bildade sig, han såg sig omkring i allt flera
vetandets trakter, honom förut främmande, och han undandrog
sig icke ett långsamt arbete för att blifva i stånd till att
njuta af utländska författares litterära mästerverk. Det är
många genier, som, en gång i besittning af någon vitter
berömmelse, taga saken vida mera lätt och finna det
bekvämare, att hämta ur »egen fatabur», så långt denna nödtorftligen
räcker, än att i ytterligare utbildning söka ständigt nya
förråd och en vidgad krets för sina idéer. För sin del
erkände Braun, att nästan allt ännu fattades honom; »jag är
ännu för okunnig för att blifva skald», utbrister han i ett
bref af något senare datum, – och han säger sig allvarsamt
umgås med den tanken, att, ehuru redan 22 år gammal,
begifva sig till något universitet för att där finna hvad han
söker; »sångens lifselement är likväl akademisk bildning»,
visserligen »kan man bilda sig själf, men det händer då ofta
att man förbildar sig». Det är ord, som förtjäna i dubbel
mån påaktas, då de, som här, yttras af en nyskapad löjtnant,
omgifven af beundrande kamraters bifall och redan af en
viss kotteri-opinion envist och oupphörligt eggad till att »taga
steget ut» och att uppträda med sina snillefoster för den
offentliga kritiken.

Emellertid tvangs han af en inre drift att ständigt
återkomma till sin »kära sångmö», och oaktadt han å ena sidan
beständigt oroades af skrupler rörande möjligheten af en
framgång på den litterära banan, fann han sig å den andra ofta
anfäktad af en omotståndlig frestelse att våga försöket och


[1]
Adlersparre: »Bortgångna Samtida». Del. 2, sid. 290.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:40:56 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braundik/1/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free