Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning, af O. P. Sturzen-Becker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– såsom han yttrar i ett af sina bref – »flyga förbi en och
annan af de tallösa bröder i Apollo, som dagligen anslå sina
byroniskt stämda lutor för att martera känslan med ett idligt
idisslande af människohat och ohyggligheter». Sålunda såg
då ändtligen 1837, såsom nyss blifvit sagdt, första delen af
hans Dikter dagsljuset, och löjtnant W. v. Braun var nu
författare i laga ordning med tur och befordringsrätt efter
sina meriter.
Han hade i diktandet sökt ett botemedel mot en sjuklig
sinnesstämning och en viss missbelåtenhet med sin värld, och
han hade åtminstone tills vidare verkligen funnit det. Såsom
poet uppträdde han strax, som det tycktes, fullkomligt kurerad
för alf misantropi och världsleda, han lät genast vid detta
sitt första inträde på den litterära banan höra ett så högljudt
och hjärtligt och oförställdt gapskratt, »att de hundra
storsuckarena kommo alldeles af sig och att åhörarna sågo på
hvarandra med frågande plickar, liksom ville de säga: »Hvad?
går detta verkligen an?»[1]
Det var satiristen, det var deri
lefnadsglada skämtaren, det var tjufpojken framför allt.
Allmänheten, som sedan länge varit van vid de »byroniskt stämda
lutorna» – det är en sanning, att vår litteratur vid denna
tidpunkt var på god väg att »gå upp» i en tandagnisslan,
oftast efterdiktad på tredje, fjärde hand, – allmänheten fann
det måhända i första handvändningen något oartigt »att
skratta så fritt ogeneradt i ett vittert sällskap», men den
återkom snart från sin förvåning och den omfamnade vår
jovialiska sångare. Brauns lycka var nästan ögonblickligt gjord.
Från denna tid följde den ena samlingen Dikter efter den
andra med endast korta mellanrum; sedan Braun valt
kalenderformen för utgifvandet af sina alster, lade han sedan gärna
till hvarje diktkrans en liten novell eller annan uppsats på
prosa. Vi äga sålunda från hans hand icke mindre än fyra
särskilda Diktsamlingar och tio »Poetiska Kalendrar», förutom
ett par band berättelser[2](allahanda mindre bidrag till diverse
julkalendrar o. d. här oberäknadt.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
