Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning, af O. P. Sturzen-Becker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig sällan in i dagens politiska detaljer, – det skedde någon
enda gång, där han under den tidens många sällsamma
förhållanden, – mycket är i sanning förändradt sedan dess! –
drogs mer eller mindre ofrivilligt med af opinionens ström, –
men i de större principfrågorna, politiska som sociala, där
var han mannen, som hvarken sparade sin sångmö eller sin
person. För öfrigt låg det icke i hans natur att vända sig
med bitterhet mot person, så länge sak fanns att hålla sig till.
I vissa hans tendensnoveller antog visserligen hans polemik
mot förmanskapets godtycklighet en tämligen personlig
karaktär, men det torde stå fast, att han själf dock förut blifvit
hänsynslöst utmanad; helst höll han sig alltid i det längsta
på defensiven och lät en dålig eller klandervärd saks bärare
»stå så långt tillbaka i horisonten som möjligt, intill dess
man retade honom till direkt anfall». Han skonade icke
missbruken, men han skulle helst sett, att man alltid kunnat
skilja dessa från den missbrukande själf, liksom han äfven
var den första att söka efter bättre besinnande göra allt godt
igen, där han möjligen i ett ögonblick af hetsighet gått utan
tillräckligt skäl en person för skarpt inpå lifvet.
Det återstår mig endast att med vänskapens pietet och
med en i några fall besläktad själs rörelse närma mig den
graf, där Wilhelm v. Braun hvilar. Det är på Uddevalla
kyrkogård, där han d. 18 sept. 1860 icke utan högtidlighet
jordades, efter det han d. 12 s. m. stilla afsomnat på nämnda
stads sjukhus. Han hade bland Bohusläns vilda klippor, ute
bland Nordsjöns skummande bränningar, sökt bot för sin sjuka
själ och sin bräckliga stofthydda, men icke ens dessa
Kattegats friska vindar kunde ingjuta i honom nytt lif, han sökte
hälsan och fann döden. [1]
Han ägde efter sig för många vänner, äfven sådana,
hvilkas penna blifvit en makt, för att icke rättvisa skulle ske
honom efter döden och hans minne som människa blifva
värnadt. Det har blifvit värnadt, det är värnadt. Då jag
bland dessa hans vänner här uppfyllt min plikt efter min
ringa förmåga, har jag endast förnyat hvad jag gjort förut,
men med orubbad öfvertygelse och oförminskad kärlek till en
bortgången ädel ande. Hvad han som författare var, som
svensk skald, därom vittna hans verk; det är de, som själfva
bäst skola betrygga hans plats inom vår litteratur. De
utgöra en hägnad omkring hans graf, »ære perennius».
O. P. Sturzen-Becker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
