Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
juvenaliska ifver» – för att fortsätta citalerna – »slungade
han sin kvickhets pilar och sina sarkasmer mot dumma och
usla samhällsinrättningar, kaster och skrån samt mot de
skälmerier och narrverk af hvarjehanda slag, som för öfrigt
förefinnas inom stat och kyrka. Han skonade sålunda hvarken
präster eller proselyter, hvarken konungar eller tidningsskrifvare,
hvarken första eller fjärde ståndet. Han var en af dessa
verkligt fria naturer, som ej kunna förmå sig att svärja något
partis fana, därför att sanningen och det rätta ej är något
partis uteslutande tillhörighet. Han var i alla fall en vacker
skald, såsom sådan ärad af de flesta, älskad af många, fruktad
af åtskilliga och måhända äfven – i följd af sitt afgjorda
uppträdande mot lögnen, sveket och lumpenheten, hvarhelst
de uppenbarade sig – hatad af några få»[1].
Brauns ställning som militär (år 1839 hade han blifvit
löjtnant) var i sistnämnda fall det som i synnerhet gjorde
honom många obehag och trakasserier från pedanteriets och
den blinda lydnadens sida. Häraf framkallades också i ett
och annat fall dessa berättelser och utkast på prosa, som
han än tryckte i Aftonbladet och än lät som bihang åtfölja
sina kalendrar. Uti hans i grunden godmodiga natur fanns
ingen bitterhet till person: det var endast den dåliga saken
han med slängar åt dess förfäktare angrep, då han därtill
blifvit retad.
Till Brauns rättvisa harm öfver »nye öfversten» och
dennes ögontjänare, hvilka ingalunda ville eller kunde »se
lifvet i stort» (hvaröfver ock Thorild i afseende på sina
vedersakare beklagade sig), sällade sig samtidigt smärtan
öfver ett sår, som han tidigare erhållit genom den lilla
krypskytt, som för oss alla är en gammal bekant. Såret blödde
fortfarande, men måtte nu hå varit olidligare än vanligt. Ett
litet kärleksgnabb, häniydande på kanske en »brytning» –
som dock icke kom till stånd – hade troligen förefallit
mellan den unga sångaren, den oändligt veke Braun, och hans
Hilma (en hans nära anförvant, fröken Ebba von Braun),
denna älskliga flicka, som han nästan ända från de första
slagen på sm lyra, så rent, så gudaingifvet mänskligt
besjungit.
I februari 1841 hade Braun rönt ett obehag af annat slag,
som han ej kunde inför allmänheten stillatigande smälta.
Honom ovetande hade poemet <i>Rebecka</i< – tryckt i hans tio
månader förut utgifna Nyare dikter – fått ett rum uti en i
Gefle utkommen »Kalender för ungkarlar», hvars innehåll
påstods vara lättfärdigt och på köpet, i följd af den bibliska
parodiens därvaro, äfven gudsförsmädande, hvarför
justitiestatsministern lät anställa åtal mot boken. Visserligen var
Braun enligt tryckfrihetslagen (§ 4, mom. 6) fri från allt
juridiskt ansvar, men som han kände sig personligen
förolämpad, ville han inför hvarje fördomsfritt tänkande människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
