Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söder, än på norr, emellanåt hållande eget hushåll med någon
gammal jungfru eller madam till hjälpreda... alltid undvikande
grannskapet af gårdshundar, kor och fortepiano, ty en
skällande hund, en råmande ko och ett klingande fortepiano
utgjorde Brauns högsta afsky här i lifvet, näst ett skenheligt
prästerskap.
Med sitt bagage kuskade han omkring (bäst trifdes han
dock på landet), tills han valt sig någon enstaka plats, där
han fick »vara i fred» med sina böcker och sitt skrifveri[1].
Ytterst återhållsamt, ja exemplariskt ordentligt lefde han då.[,]
under dessa sina vistelser på »sommarnöje», och få människor
kände så litet som han behofvet af komfort och vällefnad i
hvilket fall som helst. Det var alltid under sina s. k.
späknings-perioder han diktade och skref.
Med sina vänner förde han under tiden en trägen
korespondans (han hade alltid behof att utgjuta sig för dem), och
det ena brefvet kunde han afsända efter det andra, äfven om
han icke erhöll svar.
Brefskrifvande hörde till en af Brauns starkaste sidor,
och säkerligen skall det intressera allmänheten att få del af
några bland hans meddelanden, dem vi här till den snillrike
skaldens karaktäristik anföra i utdrag, för så vidt
grannlagenheten tillåter det, och till kompletterande af de oöfverträffliga
skrifvelser, som Adlersparre publicerat i sina »Anteckningar
om bortgångne samtida»[2]:
Vexiö och Lyckan den 10 sept. 1848.
Redlige broder Carlo! Förträffliga fru!
.... Som jag vet, att I båda intresseren er för min person,
så får jag berätta eder, att jag nu fullkomligen flytt allt
stadsbuller, till och med grannskapet däraf. Jag, jag – detta ord,
som den eljest genomhederlige Knorvar Knodd så innerligen gärna
håller sig till – jag har blifvit...... TORPARE.
Och gudskelof för det!
Torpet, som jag arrenderar, heter »Lyckan», förut bebodt af
ett gammalt läsarepar af ståndspersons-klassen. Bönahus –
röfvarekula! Min lycka är dock ej särdeles stor.
På den födes blott en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
