Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - En höstdag - Vinterkväde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Senaste synen var nog att betaga
Äfven den djärfvaste mod att se mer;
Ty vill jag sluta, gardinen neddraga,
Krypa till sängen och bädda mig ner.
Vinterkväde.
Det är så kraftigt – men så kallt i Norden!
TEGNÉR.
Må andra sjunga till Nordens pris
Och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
Så snart jag ser på den frusna rutan,
Där vintern skrifver sitt runospråk
Om kammarvakt och om evigt tråk;
Ty, om jag ej hör till »stora världen»,
Så får jag icke ta del i flärden,
Som jublar nu under lust och id,
Emedan vintern är mörksens tid.
När andra värma sig af kurtisen,
Tar jag min värma, med nöd, från spisen,
Där veden jämrar sig våt och rå,
Liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, hvi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
Ty innan kvällen ditt kval tar slut,
Men mitt skall räcka, – ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
Om än jag ville på allvar gråta,
Blir denna trösten oändligt kort,
Ty tåren fryser ur ögat bort.
O, hvarför föddes jag i de länder,
Där halfva året man hackar tänder!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
