Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Slädpartiet - Duellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot Hilmas läppar kom min mund,
Se det var hela saken,
Och där han dröjde kvar en stund;
Ty han var fast på haken.
»Men vredgas ej; ty skedt är skedt!
I skymningen oss ingen sett.»
Och Hilma, brydd, samt något stött,
I slädan hastar åter.
Dock snart ett löje – ack, så sött! –
Mig säger: »Jag förlåter!»
»Hu!» – hviskar hon och rodnar se’n –
»Tänk, om du fallit mot en sten.»
»O, Hilma! i mitt ljufva fall
Blef nu jag först en hjälte.
Mig ingen fara skrämma skall, –
O, att på nytt jag välte!»
»Nej» – ropar hon – »jag hellre ger
Dig segerns pris, – men vält ej mer!»
Och äfven ord den sköna höll;
Ty faran var för handen.
Och snön i flockar mer ej föll,
Men månan sken kring landen.
Det rådde lugn på hvarje punkt;
Blott i vår släda var ej lugnt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
