Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Gengångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var kommen ur sin vana
att ha en bepröfvad vän.
Ingen kan den tomhet ana,
Som hvar änka kände än.
Laura satt och grät beständigt,
Och hon föll synbarligt af.
Hennes hushåll gick eländigt,
Ej på något akt hon gaf.
Att en karl i huset taga
I sin nöd hon tvungen blef,
För att hålla tukt och aga
Samt bevaka underslef.
Länge var hon dock i kvalet
Hvem hon härtill kora må.
På en löjtnant sist föll valet,
Och hon honom hälsar så:
»Ädle vän! att vaka öfver
Allt mitt goda, jag er ber.
Jag är änka, mer behöfver
Icke jag att säga er.»
»Detta rum» – hon sedan säger –
»Fordom var min salig mans.
Tag det! Samma skick det äger,
Som då den begråtne fanns.
Se, hans nattrock än där hänger!
Tofflorna där ännu stå.
Nej, jag törs ej bli här länger,
Ty mitt hjärta brister då.»
Laura sorgsen låg och tänkte
I sin bädd en natt därpå.
Tårar hennes ögon dränkte,
Ej den arma ro kan få.
På de röda sänggardiner,
Dem hon glömt att dra igen,
Månens milda stråle skiner;
Månen, ack, är sorgens vän!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
