Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Den unga professorskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den unga professorskan.
All min ungdomsfröjd från mig är viken,
Lärdomen har stängt mitt paradis.
Hvad jag afskyr den matematiken!
Och hur dumt att ta till man en – vis!
Men jag aktade så högt de lärda,
Dessa »mänsklighetens adelsmän».
Ack, nu vet jag hvad de äro värda!
Mycket hafva de att lära än.
Jämt han löser sina ekvationer,
Och hans lampa brinner natten lång,
Men han glömmer mina pretentioner
Att få lifvets gåta löst en gång.
Cirklar ritar han och små figurer,
Ständigt bolmande ur pipa sur.
Ve, den kallaste utaf naturer,
Som ej öga har för min figur!
Kulen, som en natt uti oktober,
Tummar han en himmelsglob omkring,
Och han ser ej tvenne andra glober,
Imot hvilka hans är ingenting.
Krumma linjer slår han ut med möda,
Kysser – taflan, när det färdigt är.
Munnens linje, dock, den rosenröda,
Jämt är färdig, utan allt besvär.
Han kan räkna ut kometens bana,
Men han vet ej, hur ett hjärta slår.
Himmelns stjärnor älskar han af vana,
Men på jordens han sig ej förstår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
