Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Uppränning till en »roman» af modernaste slaget - Förra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men därför just hon honom älska lärt,
Emedan »mannens mod är kvinnan kärt».
För sju år sedan rodde de till ön,
Då gick det så, att fröken föll i sjön.
Hon hade säkert varit rakt »perdue»,
Om Alarik för vattnet velat sky.
Men han for efter uti samma stund,
Så oförskräckt som en newfoundlandshund,
Och fast han icke kunde simma alls,
Fick han dock lyckligt tag om frökens hals.
Han plaskade, men det var långt till land,
Och re’n han börjar sjunka efter hand.
Då kom ett under, som ej – ta’ mig fan! –
Sker annorstädes än i en – roman.
Ty se! till hjälp slog ned en gruflig örn
Och högg sin skarpa klo i schalens hörn,
(Vår fröken hade nämligen en schal;)
Men denna fågels kraft var kapital.
Ty Alarik i andra hörnet tog,
Och örnen så till ön dem båda drog.
Men se’n ej mer af honom görs behof,
Han flyga får, med schalen såsom rof.
Nu trodde Alarik, att hon var död,
Den unga fröken, men hon snart blef röd.
Då kysste han i glädjen hennes mund,
Och de bli kära ifrån denna stund.
Han var ju »räddaren af hennes lif»!
(Hon glömde örnen, – henne det tillgif!)
Och när han af baron’ en örfil fick
För sitt besvär, det grymt till hjärtat gick.
Nu är han hemma under ferier,
Den vackra Alarik, och kallas herr.
Men sinsemellan båda dock ännu,
Som fordom, kallade hvarandra du.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
