Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - De trenne orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvad fattas dig, dyraste vän och bäste,
Som vid den olyckliga ömt dig fäste?»
»Snart fattas mig intet!» – jag svarte lugnt,
Och blek för dess fötter jag nedföll tungt.
När, sansad, mitt öga jag uppslår åter,
Jag möter hennes, som saligt gråter.
Jag såg åt fönstret, – på marken låg snö ...
Då knäföll vid sängen den bleka mö:
»Du lefver! är räddad! O, pris ske Herran!
Nu vike från mig hvarje klagan fjärran!
Du lefver!» hon ropte, – föll till mitt bröst, –
»O, Gud, hvad jag bäfvat för dig i höst!»
»I höst?» jag nu matt och förundrad sade;
Sin lilla hand på min mun hon lade:
»Du länge har lidit och lider än,
Vi hafva julafton i dag, min vän.
Du yrat och talat, men vid din sida
Jag vakat; du ingen ann’ ville lida.
Nu vet jag så mycket (hon rodnade då),
Som aldrig förut jag har tänkt uppå.»
»O, hvarföre vaknade jag till lifvet?»
Jag sade. »Mitt olycksöde är skrifvet:
Du älskar ...» Nu hastigt hon afbröt mig
Och hviskade blygsamt: »JAG ÄLSKAR DIG».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
