Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Carolina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då minnes jag ... Men fy! att pjunka,
Hvad kan det mannen ge för tröst?
Jag bjuder mina sorger sjunka
I deras graf – mitt eget bröst.
Väl böjer kvalet mig som andra,
Men jag försöker le däråt,
Och detta kan väl ingen klandra,
Då skratt är lika klokt som gråt.
Jag vill ej gråta, ty det svider
Så rasande i ögonen;
Och biter ormen, så jag lider,
Då biter jag så smått igen.
I sköna! Så är jag beskaffad!
Om däri ligger onatur.
Så har jag också blifvit straffad
Af eder vrede, eller hur?
Men jag vill slå mig på det fina
Och blott för er skull blifva söt.
Försona måste Carolina
Hvad fordom lilla Calle[1] bröt.
Hon kommer vänligt nu mot eder
Och gör en liten sirlig knix.
Om nåd er hennes öga beder,
Det skönsta bönord är en blicks –
Hon lofvar er att bli beskedlig
Och aldrig tala om »det där»;
Men sen! att bli för mycket sedlig,
Hon alldeles ej hågad är.
Glad vill hon vara med de glada,
Samt säga ut ett mänskligt ord,
Ty det gör oskuld ingen skada,
I blyga tärnor uti Nord!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
