Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Till en »gammal flamma»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till en "gammal flamma".
Säg icke, hulda! att för gamla
Vi blifvit till att kyssas så!
Låt ej vårt sista luftslott ramla!
I grafven ramlar det ändå.
Nog finnes sällhet än att smaka,
Fast redan hösten för oss står:
Vi vilja kyssa oss tillbaka
Till ungdomens och hoppets vår.
Till dessa tider, då så ofta
Vi möttes i vår kärleks hamn;
Än dessa rosor mot oss dofta,
Som brötos då i nattens famn.
O, kyss mig endast! ... mera! mera!
Och dina armar kring mig slå;
Vi måste, måste repetera
De roller, som vi spelte då.
Ack, dessa roller, ömma, ljufva,
Där jag var djärf och du var blyg,
Men som du spelte om, min dufva,
Så gärna likafullt i smyg!
Nej, neka icke! – hvarför kom du,
Om du ej gjort det gärna? säg!
Och hvi blef du ej ute, om du
Ej önskat gå den långa väg?
Nej, icke gå, du flög, min dufva,
Och oftast kom du förr än jag.
Det är ej vardt att nu dig skrufva
Och påstå, att du ej var svag.
Jo, Gud ske lof! vi voro svaga,
Vi bägge, så att det förslog.
»Det skönaste utaf sin saga
Har lifvet oss förtäljt» – allt nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
