Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Lejonjakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var så god och menlös, sin moders enda fröjd,
Och skön som himmelns änglar och trofast och
förnöjd.
Hon såg det unga lejon, och trodde det om godt ...
Hvad visste hon om falskhet, förförelse och brott?
Det granna djuret gömde så väl sin lömska klo,
Att flickan gaf sitt hjärta, sitt löfte och sin tro.
Nu skulle rofvet gripas, på denna afton just;
Så lejonet beslutit, när det gick ut med lust.
I hemmet flickan ställt sig i lilla husets port,
Hon ensam var för kvällen; och lejonet det sport.
Det kom; och sina ramar det gladt om jungfrun slog;
Hon kunde mer ej strida: hon kysste blott och log.
Det granna djuret hviskar och skakar lockarna ....
Då flög från offrets läppar ett vekt; ett andlöst: »ja».
Se’n smög hon tyst till porten att stänga den igen;
Men då; med blanka knappar, där syntes tvenne män.
Det unga lejon grepo de tappre nu med makt,
Och så var djärft fullbordad den ädla lejonjakt.
Men jungfrun ... hon stod räddad, fast bäfvande och hvit –
Så kunna änglar komma från själfva – slottskansliet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
