Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Saligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han fruktar, kanske, för den långa vägen,
På hvilken ingen än gjort återfärd;
Dessutom är, måhända, han förlägen
Hvad han skall göra i en bättre värld.
Och kroppen sedan, ack, den kära kroppen,
Som man blir tvungen då att skiljas vid!
Han var dock vår! Se’n maskar ätit öppnen,
Är firman upplöst, tvärt, för evig tid.
Visst var han kinkig nog att kläda, föda;
Men mången njutning skänkte han ändå,
När han tog skatt af läppar; drufvor röda,
Och han, just han var far till våra små.
Ej under därför, att den arma själen
Smått rädes för en kropplös evighet
Och vill behålla trogne arbetsträlen,
Som pröfvades i mången drabbning het.
Nu hå väl präster sagt, att han skall stekas,
Om han ej varit snäll; men det blir svårt
Att steka bara mull; det kan ej nekas,
Och själen träffar straffet lika hårdt.
Visst vill man dö ibland. Se blott en änka;
Hon finner lifvet tomt och afskyvärdt,
Och gråter ständigt; och vill bort, kantänka,
Vill bara bort – men gifter om sig tvärt!
Se flickan, som sin älskling mistat! Döden
Hon minst en månad nu hvar dag begär,
Men önskar se’n att dela sina öden
Med någon annan narr – »för evigt» här.
Men blinde gubben vid sin nötta krycka,
Men hundra-årig gumma, torr som hö?
I lifvet se de än sin högsta lycka,
Och deras högsta fasa är att dö.
Och fången? slafven? Om det blott berodde
På säker vinst, visst lefde de ej då –
Vi doge alla gärna, om vi trodde.
Det är förskräckligt, men det är dock så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
