Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Drömmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drömmen.
Jag drömde – må hvar älskare bevaras
Från slika drömmar utaf sömnens gud!
Och må hans hjärta från mitt kval besparas,
Som knappt kan tolkas utaf sångens ljud! –
Jag drömde, i få ord det bäst förklaras,
Jag drömde, att min älskade – stod brud,
Men ej med mig, – o fasa! med en annan,
Och kallsvett rann i strömmar utför pannan.
Där stod hon, ack, så skön! inunder pellen,
Och blygsamt uti myrtenkrona log.
Fast skruden pärlsådd var på alla ställen,
Hon själf den skönsta pärlas glans förtog,
Och gördeln, som hon bar – den sista kvällen,
Magnetiskt mina blickar till sig drog.
Men ack! min sorg det skulle blott förstora,
Jag himmeln såg, för att den se’n förlora.
Nu börjar prästen! Hvita barmen häfves! –
Af raseri jag fattas då i hast;
Jag ville springa fram, men, Gud! förgäfves,
Min fot är liksom läst vid golfvet fast.
Jag ville ropa, men min röst förkväfves,
Och tungans bruk mig uti nöden brast.
Jag ville döda mig, men lam var armen,
Och i mitt bröst förtviflan steg och harmen.
Men prästen fortfor jämt med sina frågor,
Och hvarje svar mig uti själen skar.
Sist med en blick, som smälte uti lågor,
Hon ringen af sin sälle brudgum tar.
»Ha, trolösa!» jag skrek i afgrundsplågor,
Och flydd var drömmen och jag vaken var.
På en gång slutadt var nu mitt elände;
En högre fröjd ej någonsin jag kände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
