Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Tora Borgarhjort. Fornsaga - II. Lindormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Hjärtans glad den vackra fången
Jublade i himmels höjd.
Kort likväl blir segersången,
Grufligt ändas denna fröjd.
Väl du stängde ormen ute,
Men du själf blef innestängd!
Se, kanaljen, som där ute
Ringlat sig kring tornets längd!
Länge det ej heller dröjer,
Förr’n från höga löftets bur
Tora ser, hur besten höjer
Sig kring tornet som en mur.
Uti himmelns friska väder
Har han svällt mångdubblad opp.
Ingen stege öfverträder
Denna sakramentska kropp.
»Hu!» hon ropte blek som döden,
Till Götilda, lika blek,
»Nu finns ingen hjälp i nöden,
Nu är slut med fröjd och lek.
Aldrig, ack! kring våra fingrar
Komma skall ett gyllne ting.
Ormen, som där ute slingrar,
Det är vår förlofningsring.»
Tårar dröpo nu som vatten,
Och de gräto dagen ut,
Och de gräto hela natten,
Sofvo icke en minut;
Ty böst blunden kring dem sväfvar,
Ormen hörs med stjärten slå;
Hela tornets grund då bäfvar,
Ungmöns hjärta mer ändå.
Slutligen, när morgonsolen
Skönt förgyllde bergens topp,
De, helt sömniga, i kjolen
Gjorde ett bedröfligt hopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>