Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Tora Borgarhjort. Fornsaga - III. Månskenshjälten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad säger jag likväl! - för månens öga?
Ack, nej! två andra ögon funnos här.
Hvem är väl jätten, denna poppel-höga,
Som står i ludna underkläder där?
Han till kostym är olik björnen föga,
Men blott ett par af ben dock honom bär,
Ej Tora klart kan skönja anletsdragen;
Ty ännu var ej lidet långt på dagen.
En paus nu uppstod, men att länge tiga
Ej för en educerad dam går an.
Förgäfves orden dock på tungan stiga,
Hon utaf fasa icke tala kan,
När hon betraktar det vidunderliga,
Som hos den konstiga figurn hon fann.
Till slut hon stammar dock: »Ett vackert väder!
Men säg mig, hvi så tidigt ni mig - gläder?»
Ett sakta tordön följde uppå detta,
Men det var resens bas, som så brast ut:
»Prinsessa! jag är kommen att berätta,
Det nu er fångenskap har nått sitt slut.
Arbetet var ej just ibland de lätta,
Men se, där ligger ormen för mitt spjut.
Af femtonårig yngling fördes striden, -
Ni skall få veta mer om det med tiden.»
Och snabbt han utför berget ses försvinna,
Men Tora på den lede ormen ser.
De grymma ögon icke mera brinna,
Han till sin sista sömn har dem lagt ner.
Sig Tora knappt för glädje kan besinna;
Ty ömsom gråter hon och ömsom ler.
»Vak upp, vak upp, sjusofvande Götilda!
Ifrån vårt förkläde vi äro skilda.»
Men läsaren får gunstigt mig förlåta,
Om nu jag lämnar vännerna i fred.
I ostörd lugn de skratta må och gråta!
Men, om du vill, så gör dem sällskap med!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
