Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Tora Borgarhjort. Fornsaga - V. Tinget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I veten hvi jag kallat er;
Det rörer nu ej banken.
Fast ormar äfven där man ser,
Som äta guld af fanken.
Det rör ej heller ändrad lag; -
Reformer ej just älskar jag.
Men saken är i korthet den,
Att ormen ljutit döden!
Men ingen vet af hvilken än,
Och detta är af nöden;
Ty Toras hand - det vet en hvar -
Jag åt förlossarn lofvat har.
Här sen I detta halfva skaft!
I ormen satt det, brutet.
(En duktig arm må han väl haft,
Som kastat detta spjutet.)
Hvem andra halfvan visa kan,
Den rätte är - och ingen ann’.
Sist jag förklarar än en gång
Den samlade allmogen,
Att jag förblifver utan tvång
Mitt gifna löfte trogen.
Ja, är det ock en bondedräng,
Han dela skall min dotters säng.
Bars spjutet så af tvenne fram,
Och alla börja undra.
Ty tungt det var som ekens stam,
Och bredt som största flundra.
Men ingen tyckes halfvan hå,
Fast alla gärna halfvan ta,
Men jarlen stod så hög på sten,
Allt mera lätt till sinnes!
Ty hvarje dräng var tillspord re’n,
Men intet spjutskaft finnes.
De rifva sig bak örat blott. -
Att blifva prins är ej så godt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>