Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Kung Torborg. Fornsaga - I. Torborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
I.
Torborg.
IJet lefde en konung i gamla Uppsala,
Och Erik han hette, om riktigt jag minns;
Men Ingjerd, hans drottning, ej ville hugsvala
Sin höge gemål med en välskapad prins.
Af tio års kärlek en dotter blef frukten,
Som fostrades upp i den hedniska tukten.
Hon kallades Torborg, den unga prinsessan;
Men snart som en blomstrande jungfru hon står,
Just skapad att bära en krona på hjässan,
Emedan hon tidigt befalla förstår.
Och redan från spädaste åren hon röjde
Ett mod, som likt eken sig ogärna böjde.
Men skön var hon äfven (och hvilken hjältinna
Kan äga vår ynnest, om ej hon är skön?),
En blänkfyr man klar i dess öga såg brinna,
Som förde det kryssande hjärtat mot mön, -
Dock doldes af ytan den kallaste klippa;
Med mindre än skeppsbrott ej någon fick slippa.
Hon hatade allt hvad som mankön benämndes.
Och kärleken ansågs af henne för brott.
Vid tanken på husliga lifvet hon skämdes,
Och ryste vid den uppå brudstolen blott.
Förfärligt hon snäser sin nådiga mamma,
Om bara ett ord hon om giftas vill stamma.
Ett sällsamt förhållande, får man bekänna!
Hvar såg man ett dylikt i senare dar?
Måhända dock orsaken endast var denna,
Att hugstora jungfrun ej själf var en - karl;
Ty den som man afundas hatar man gärna
Och önskar bli sol, om man också är stjärna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
